blackmary.blogg.se

2016-08-26
14:14:00

Ätstörning, del 4 av 4 (Blandat, samt länkar till förgående inlägg)

Antagligen dem mest diffusa inlägget jag gjort om ätstörningar, och jag rekommenderar om du läser de förgående texter innan. Om du nu är intresserad av detta ämne så att säga, för de tär väldigt mycket text!
1an (Grunden innan ätstörningen):
http://blackmary.blogg.se/2016/august/atstorning-del-1-av-3-grunden-innan-atstorningen.html
 
2an, (Själva ätstörningen för mig):
http://blackmary.blogg.se/2016/august/atstorning-del-2-av-3-sjalva-atstorningenanorexian.html
 
3an, (Generella tankar, och en del personligt)
http://blackmary.blogg.se/2016/august/atstorning-del-3-av-4-generella-tankar-och-en-del-personligt.html
 
 
Vad jag själv tycker att man ska få reda på om den ätstörde:

*Jag tycker att man i första hand ska till personens psyke. Ta reda på VARFÖR, som den måste vara så smal.

*Fråga vad den specifika personen själv saknar i livet, vad är det som är dåligt för just denne?

*Fråga om personen kommer verkligen bli mera nöjd över sitt utseende?

*Fråga om det tror att andra kommer att tycka bättre om denna person?

*Fråga om pojkvän/flickvän kommer tycka bättre om den? Eller fråga om den tror att den kommer att få en partner, när den blivit smalare?

*Har personen vare med om något tidigare? (Personen kanske har vare med om mobbing, våld eller/och våldtäkt?)

*Hur ser familjesituationen ut?

*Hur det ser ut i skolan? Hur är det med vänner, många yliga eller få tighta vänner?

*Finns säkert mer bra och bättre frågor och ämnen som jag inte kommer på nu...

 

Ofta är många anorektiker väldigt smala, och har tydliga nyckelben och väldigt smala handleder och sådant. Men så behöver det verkligen inte vara. Som jag nämnt tidigare i texten så ligger ätstörningen i psyket, inte i utseendet! Vissa får ätstörningar när de är rent ut sagt överviktiga (då menar jag de som håller på att banta, och inte längre hetsäter). Dock kanske det är svårt i början att märka av något, för i början kan det mest ses som en positiv viktminskning, och ja... det är det som oftast, men ibland kan det över till överdrift. Mer än så kan jag dock inte säga om detta, för jag själv har inte vare i just den sitsen, men har själv sett sådana historier om överviktiga som sedan blir grovt underviktiga.

Men jag skulle säga att det viktigare tecknet som man kan se  ätstörd person. Är när man märker man att personens beteendemönster blir annorlunda. Undviker den matsituationer så gott den kan. Kanske bara petar i maten, kanske bara äter utav salladen i maten. Kanske den inte äter den någon mat, men kanske bara lever på energidryck och godis? (i små mänger) Det är även skitsvårt att säga på vilket sätt som utomstående, och även vän och förälder till en ätstörd person på bästa sätt. Men märker man att personen blivit dramatiskt mycket smalare under en kort tid.

Så kan man börja med att fråga hur personen mår. Mår personen "bra", men fortsätter bli mer avvikande. Och kanske t.o.m. utvecklat socialfobi, och börjar isolera sig. De blir ofta väldigt obekväma, när de blir tillsagda om saker (speciellt om det handlar om mat) Personer med ätstörningar har ofta extra mycket humörsvängningar, och blir mer eller mindre aggressiva, just för att den är undernärd.

Till en början som kompis, förälder, eller varför inte utomstående också. Så tycker jag man inte ska vara allt för på, när man ser att en person fått ändrade matvanor och andra avvikande beteendemönster. För att förhoppningsvis så borde den ätstörde själv förstå vad den går igenom. Och förstå att anorexi kan handla om liv och död... och sedan vad vet man, personen är också deprimerad vilket såklart också är ett tillstånd som är allvarligt och man måste ta hänsyn till! Ofta så kan viktnedgång och depression gå ihop.

MEN i alla fall... har det börjat gå 3 månader, och det har blivit värre. Så tycker jag inte som vare sig förälder, kompis eller utomstående heller, bara ska titta på förändringen som sker. Då tycker jag istället att man ska ta tag i situationen lite hårdare. Börja MER påpeka om att man är orolig för personen. Börja påpeka om personens smalhet. Påpeka att dens grova undervikt kan leda till döden. Att man SAKNAR att göra roliga saker ihop med denna person. Jag tror nämligen att det är väldigt viktigt att peppa personen, att man VILL göra saker ihop med denne. Kanske att man vill äta middag ihop med denna person, på dens före detta favoritmatställe. Att man kanske vill dra till Liseberg, på en massa karuseller och kanske ta en sockervadd ihop. Kanske aktivera denna person, inte allt för fysiska aktiviteter, men även försöker göra kompromisser. Att man ska gå en långpromenad till en badplats, som har en kiosk och ta sig en glass där eller något. Sedan tycker jag det är viktigt att man inte varje gång måste ha mat i alla aktiviteter, men gärna någon gång då och då. Mat och godis ska ju vara en BRA upplevelse för den ätstörde, inte något som enbart ses som tvång, och något hemskt. MEN... börjar denne person bli ännu mera sjuk. Att man som kompis och förälder aldrig kan aldrig umgås med denna person, som man hoppats på. Inte den aldrig deltar på någon familjemiddag eller något. Att den aldrig vill äta ihop med sina kompisar någon endaste gång. Att personen blir allt värre med maten, och kanske träningen, och blir smalare och smalare. Då tycker jag man ska faktiskt att man ska bli ännu hårdare mot denna person. Då bör man kontakta skolsyster och BUP, eller vuxenpsykiatri om detta, så personen får hjälp

 

 Några modeller som dött i anorexi:

Från höger Eliana Ramos (född, 23 december1988  - död, 13 februari = 18år gammal). Står inget om vikt och längd, och inte heller om anorexi. Står att hon dog i hjärtattack, som mycket möjligt skulle kunna vara anorexi?

https://en.wikipedia.org/wiki/Eliana_Ramos Och till vänster hennes syster Luisel Ramos (född, 12 april 1984 - död, 2 augusti 2006 = 22år gammal), 175cm lång, 44kg = BMI 14,5

https://en.wikipedia.org/wiki/Luisel_Ramos

Smal till ännu smalare...

Isabelle Caro (född, 12 december 1980, eller 1982? - död, 17 november 2010 = 28-30år gammal)

165cm lång, 25kg = BMI 9,2 (2008) Men hon hade så lågt BMI som, 8,4 i BMI, när hon låg i koma år 2006 (23kg),  Antar att denna modellen är ett av det mest skrämmande fallet! 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Isabelle_Caro

 
Hoppas detta inte händer er, som läser detta. 
Ta hand om er!
2016-08-26
09:09:00

Ätstörning, del 3 av 4 (Generella tankar, och en del personligt)

Lite generella tankar:
Jag tror inte på BMI.
Och jag kommer ihåg sisådär början gymnasiet, så var det en kompis som kollade runt på nätet angående om BMI (detta var första gången jag hört talas om BMI)
Och hon frågade mig var mig om vad min vikt och längd var. Och då visade sig mitt BMI vara 17,3 (vilket betyder undervikt enligt BMI) Och det var en period då jag inte ens hade startat på min ätstörning. Men hon sa... tror jag på skoj "men fan du har ju anorexia"... och jag bara "jaha? hur mycket måste jag hetsäta för att bli "normal då?"
 
Men det som jag tycker är DÅLIGT med BMI, är att den inte tar hänsyn till angående om hur aktiv du är som person.
Sitter du och slappar största delen av dagen, så kan det inte då vara någon större fara om du har en undervikt på 2-4kg?
Sedan så är det även ett DÅLIGT mått, om du nu styrketränar TUNGT, för då bidrar såklart dina muskler med lite extra kilon. Sådana kilon som enligt BMI, kanske skulle säga att du är "överviktig", fast du knappt har någon fett på kroppen.
Men visst! Har man 8kgs undervikt, börjar få svimningskänslor, och kanske t.o.m. svimmar då och då. Och är allmänt svag, deppig och mår dåligt, så bör denna
individ hjälp! Hjälp till att gå upp i vikt, och bli hälsosammare.
En person med ätstörning kanske borde ta del av mer vegetarisk, eller t.o.m. vegansk mat? Jag har läst om att sådan kost, ofta kan hjälpa sådana personer. Dock har jag även läst om att det försämrar för en del också. Men annars så är den veganska maten bra. För de tänker som oftast mer på att få i sig näringsämnen, på ett sätt som personer som äter kött inte gör (om man nu inte lever på oreo kakor då) Sedan ser man på många vegetarianer och veganer, så är de ofta väldigt smala med. Och det är ju oftast det en ätstörd person vill vara, även om det tyvärr vill vara smalare, och kanske t.o.m. "smalast i världen". Jag vet jag själv hade sådan dum tanke. För när jag hade som mest ätstörda tankar, så tänkte ofta "jag kommer aldrig bli snyggast, för det kommer alltid finnas folk som är snyggare än mig... men jag kan bli smalast" Dock så sa jag och lovade omgivningen, att aldrig gå under 40kg. Jag är osäker på var min minsta vikt var, men var kanske 41kg, men aldrig 40 och under...
 
Men rent generellt så skulle jag säga som de allra flesta hälsoexperter säger. Ät nyttigt, ät grönsaker, frukt, bär, fibrer och mycket vatten! Det ger ett fungerande tarmsystem, och ett fungerande tarmsystem med största delen hälsosam kost ger en... PLATT MAGE! Och detta är bra för både underviktiga, och överviktiga.
Och för de personer som haft t.e.x. anorexi, så tror jag de flesta av dem haft någon form av tarmproblem. (både under och efter de kommit ur ätstörningen) Jag tror att t.e.x. förstoppning är ett förkommande problem vid anorexi. För personen får inte tillräckligt med fibrer och vätska, och inte näring för den delen heller. Så lite mat som möjligt gör såklart att personen blir smalare, speciellt i början. Men det är inte vettigt någonstans att rent ut sagt "pajja" tarmsystemet med förstoppning med mera. Sedan så använder vissa sig av laxeringsmedel, när så lite mat som möjligt och så mycket träning som möjligt fungerar. Laxeringsmedlet kommer säkert även det fungera till en början. Men du kommer att förstöra tarmarnas och allmänt magens funktion ännu mera, om du börjar använda dig av laxeringsmedel. Du förstör hela tarm och magsystemet med detta, så att den inte den kan arbeta och fungera, så som den borde göra!
 
Dock vet även själv där... jag åt ibland nyttiga saker så som sallader till maten. Men för mig var portionen viktigast, samt att jag älskade choklad... jag prioriterade maten, som jag nämnt innan. Jag FÖRSTÅR själva tanken med att man vill bli så smal som möjligt. Jag VET själv hur jag tänkte och tyckte, och till vis del tycker idag, men med mera "vett i skallen", efter ett tag...
Men jag vet också att rent lång siktigt så är att svälta sig, att det är ingen lösning på att du kommer att bli smalare och "lyckligare". Sjukdomen känns triggande till en början. Du blir glad i början för varje kilo som försvinner. Du blir glad när för ju mer benig du blir. Du kanske t.o.m. får bättre självförtroende i början!
MEN... sedan du kommer bli besatt! Du kommer se emellanåt att du går upp i vikt emellanåt. Vilket är SJÄLVKLART, därför att det är så... för ALLA för en överviktig person, eller en för en "perfekt" Victorias Secret modell också... ALLA går upp och ned i vikt emellanåt. Man blir påverkad av det man äter, hur mycket man äter, och det är inget konstigt med det. Det är bara normalt och helt ofarligt! Förlåt för äckligheter, men har du en hyffsad livsstil och tränar på en NORMAL nivå, så kommer du faktiskt bokstavligen skita ut vikterna emellanåt, samtidigt som du äter och går upp i vikt... tillfälligt!
Har ni hört talas som tex att "man måste äta fett, för att bli av med fett"?. Det betyder så klart inte man ska vräka i sig en massa fett, men man ska inte vara rädd för BRA fetter. Men ofta t.e.x. inom fitness och även bland smalare modeller (vet såklart inte alla modeller, men nu menar jag de mer hälsosamma modellerna) Så är det viktigt med BRA fetter till kroppen. Bra fettet behövs för att "bli av med fett", men också ge hud och hår fukt inifrån, och det gör såklart vatten med. Tyvärr har jag sett vid grov anorexi, att de kan t.o.m. blir rädd för vatten. Då även vatten väger, men som jag skrev i min "kostrekommendation" innan, så behövs vätska för tarmarna. Vatten/vätska är viktigt för våran kropp! Även vatten vet man att det återfuktar inifrån.
Jag vet själv att jag alltid haft torra händer och fötter. När jag började gå ned i vikt och drack väldigt lite vatten. Jag blev torr på ställen jag aldrig tidigare vart torr på. Jag fick chock en dag att jag behövde smörja in min mage! med Body lotion. Bodylotion och andra lotions är sådan jag oftast använder på ansikte, lår, fötter och händer. Och nu för tiden då jag dricker jag som oftast över 2 liter vatten om dagen. Och skulle t.o.m. säga att jag är mindre torr om även händer och fötter nu, än jag var innan jag startade på min ätstörning.
 
Sedan en sak till, som kanske är nästan det viktigast på allt jag skrivit i min text? Det är det att... NEJ, du behöver inte vara skitsmal för att vara anorektiker, eller ha bulimi för den delen heller. Du måste inte ens ha synliga revben. Andra tecken som jag tror är mer vanliga är att ha torr hy, ihopsjunkna kinder, och ibland lite svullna kinder om du har bulimi. Men i alla fall... du kanske sitta bredvid någon, som är större än dig, men DEN personen har faktiskt anorexia/bulimi! För en ätstörning sitter i huvudet, inte i utseendet!
Jag tror att de allra flesta vet att det FINNS de som även är naturligt smala, och tom har svårt att gå upp i vikt.
Vet själv att det var en i min klass i gymnasiet som hon var skitsmal. Och hon fick ibland kommentarer på att hon var såg ut som en anorektiker ibland. Men nej... hon var stor i maten och väldigt aktiv med. Jag tror hennes kropp och utseende beroende på gener samt att hon var en atletiskt person.
man kan inte enbart gå efter någon utseende. Dok kan man såklart se om en person haft en viss kropp under en lång tid, och POFF så ser du att personen har dramatiskt blivit mycket smalare, och börjar bete sig annorlunda i mat och sociala sammanhang... för då ringer det varningsklockor!
 
Lite bilder på mig (2007-2016)
Runt september-oktober 2007. Ser nog inte så smal ut, men vägde runt 43-44kg här.
Bild från studentdagen. Började långsamt gå upp i vikt. Tror jag vägde 47kg där. Jag är personen i den svarta jackan...
 2016...
Kanske inte var några intressanta bilder. Hade jag haft mer bilder på min kropps från 2007. Så hade jag kanske gjort en jämförelse med det. Just nu känns det dumt och lägga upp en halvnaken på en bild jag ser ut nu. Så räcker med ansiktet tänkte jag då ;)
 
Dagens läge för mig:
Nu idag så är jag idag så jag "fetat till mig". Jag skulle säga att jag väger lika mycket nu, som jag gjorde innan jag gick ned i vikt, och var som smalast.
Jag brukar pendla mellan 50-52kg nuförtiden till mina 170cm, och enligt BMI så är det fortfarande en mild undervikt. MEN... som jag skrev förut, så tycker jag inte man ska gå så strikt efter BMI. Börjar det bli 8kg eller något, så tycker jag istället att BMI tabellen är ett enkelt och generellt bra mått att efter, men inte specifikt.
Men tycker det är viktigare med större utsträckning av hälsokontroll, vilket man väl får ändå förr eller senare? Både vid grov undervikt och övervikt.
Sedan så anser jag att det är minst lika viktigt, eller ännu viktigare om du frågar mig. Nämligen att gå djupet på individens psykiska hälsa, kanske behöver personen hjälp via BUP eller vuxna psykiatrin? För jag tror att minst 90% av ätstörningen ligger i det psykiska. Ta reda på mer om VARFÖR och HUR sjukdomen kom till, än att endast prata om vad man äter. Inte att säga till personen att man borde ha smör på sina smörgåsar och sådan ren... BULLSHIT. När det kommer till maten så är det såklart att det får man ta allt eftersom. Sedan så tycker jag det är bra av BUP eller någon tipsar om matdagbok och sådant, men maten är sådant som mest ska tas han om hemma.
Jag vet att jag själv dock hatade BUP, för bla var det olika sorters doktorer, samt mina föräldrar som satt i en ring. Jag hatade den stämningen att jag kände mig så utsatt, på ett negativt sätt. Men jag förstod själva vitsen med det, eftersom jag var huvudpersonen i det hela.
Men jag föredrog att vara med enbart med ena doktorn. Henne gick jag alltid ihop med ensam med under mina BUP-tider. Förutom att jag vägdes ihop med henne, så faktiskt ventilerade jag lite tankar med henne. Och det handlade mera om mitt... MÅENDE. Även om hon säkert inte ens brydde sig till 90% av det jag sa, så var det ändå skönt att prata ut. Än att känna mig smutskastad i den hemska ringen... Denna del var i alla fall viktigast för mig, än den dära "jävla ringen" då de bara pratade om "smör på smörgåsarna". Och jag hade lust att (förlåt för språket) men... jag ville bara "slå ihjäl den kärringen", som sa till mig och mina föräldrar om detta. Jag var en tyst och samtidigt bitter person i ringen, och mera mig själv och öppen när jag fick prata enskilt med själva doktorn.
Jag vet inte själv hur så pass jag ska säga att jag blev hjälp av BUP eller ej. Rent generellt var jag alltid arg i ringen, för jag tyckte de var dumma i huvudet och inte lyssnade på mig. Sedan så småpratade och smågrät jag, när jag var med den enskilde doktorn.
Men så... var det även ett annat ämne som kom upp, vilket min mamma tog upp. Det handlade nämligen om Aspergers syndrom... ska berätta mer specifikt om det senare. Men kortfattat så pratade mamma om en halvdan utredning som gjordes på mig när jag var 5-6år gammal, men avbröts eftersom jag visade på en positiv utveckling. Men mamma pratade om att jag kanske behövde bli utredd igen vid denna tidpunkt. Då jag haft problem till och från i skolan, samt att diagnoser så som Asperger och ADHD och liknade. Att även de kan bidra till fix idéer med maten, eller rent allmänt problem med maten... Så den gjordes, och det visade sig vara Asperger som var min närmaste diagnos. Och eftersom jag var ganska nyss fyllda 18år gammal vid de senaste BUP besöken, så hänvisade mig sedan till Vuxenhabiliteringen. Jag valde att inte gå dit, för jag hade inga problem... men gick dit sedan runt hösten 2011 (3 år senare alltså). Jag grät som bara den, när jag hade fått diagnosen. Inte för jag vet vad den innebar. Utan jag var bara ledsen över att ha en diagnos, att jag inte var "normal". Men läste på diagnosen sedan därefter... Jag blev även vägt en sista gång, samtidigt som jag grät. Vikten visade då 47kg, vilket var ju kul för dem, eftersom jag tror jag vägde 43kg när jag kom dit. Jag var på BUP mellan hösten 2007 till våren 2008, så var 17-18år gammal då. Det "roliga" är att jag även gick ned lite i vikt igen, efter att jag hade vare på BUP. Men blev aldrig under 45kg, och därefter gick jag långsamt upp i vikt igen. Tror inte jag kom upp mot startvikten 50kg förrän 2011.
 
Men varför jag ens tog tag i min ätstörning, var verkligen inte p.g.a. sjuksköterskan eller BUP. Jag tyckte möjligtvis att det jag ska att prata enskilt med själva doktorn, men sådant kan man lika gärna göra med en kurator också. Och mot skolsköterskan skulle jag hellre velat gå ned ännu mera i vikt, bara för att reta upp henne.
Men annars så blev jag nog mest påverkad av mina föräldrar, speciellt som mamma var grymt jobbig under den tiden jag gick på BUP (så visst var det en kombination av BUP, som påverkade mig, men främst mamma). Hon sa ofta att jag var äckligt smal och stirrade på mina ben. Men mina ben är inte så mycket att göra åt, för har alltid haft smala lår och små höfter. Sedan så varnade hon mig om att jag kanske behöver läggas in sjukhus. Och tanken på att läggas in, chockade såklart mig! Och ifrån mamma så blev en "extra effekt", för från andra (vänner och skolan... utomstående) så ignorerade jag deras kommentarer eller så blev arg, och ibland tom glad när folk så att jag var "för smal". För att för mig så var smal den bästa komplimangen jag kunde få...
 
Annars runt denna tid så kollade jag mycket på nätet, google och bloggar inriktade på anorexi. Både innan och efter BUP. Dels var det för inspiration, och för att jag tyckte att självaste ämnet var intressant.
Och bla var det en blogg, som fick mig att skärpa till mig lite extra, nämligen Joanna Nordström. Hon var även med i ett program som hette Tonårsliv. Sedan blev jag väldigt påverkad av den brasilianska modellen Ana Caroline Reston. Hon var nästan lika gammal som mig, och vi hade nästan samma vikt och längd. Denna modell dog i njursvikt p.g.a. anorexin, och även bulimi. Det står säkert olika på olika sidor om vad hennes längd och vikt var på slutet, men på Wikipedia så står det "drygt 40 kilo (hon mätte 1,72 meter)". Jag var 42,5kg till 170cm när jag vägde mig med underkläder hos en kompis. Och 43kg när jag var hos skolsyster med jeans, för stora mjukisbyxor och två tjocktröjor, så kanske kan dra av 1-2kg där? jag kanske vägde 41-42kg som minst då.
 
Men jag så tyvärr så måste jag även erkänna att jag får återkommande spöktankar än idag. För jag tror inte att ätstörningar aldrig försvinner sådär. Och det blir ju inte lättare när man går runt och ser på alla modeller, skådespelare och liknade, som ser "perfekta" ut. Ibland så kan sådana bilder trigga igång mig. Dock så tror jag aldrig att jag kommer gå så långt som anorexia igen. Jag tror att jag uppskattar mitt liv för mycket idag, och känner mig tillräckligt "omtyckt" för att straffa mig själv med svält.
 
Sedan vet jag inte om detta är ett bra tips eller ej? Men jag tror jag även kände mera pepp på livet, då när jag fick min första pojkvän våren 2008 (på den tiden jag fortfarande hade ätstörning, men även började långsamt att gå upp i vikt). Och för mig som alltid har vare den fula och blyga tjejen. (Med undantag  under högstadiet då jag försökte vara så på som möjligt. Men under gymnasiet så jag växte mer eller mindre tillbaka till min "vanliga personlighet" igen).
Så var det en "stor grej" för mig, att bli omtyckt av en kille. Något jag innan inte ens visste hur sådant var. De få gångerna som någon ville bli tillsammans med mig, så dissade jag alltid dem. Och den främsta anledningen till detta var att jag var rädd att bli dissad. Och jag inte visste hur jag skulle vara, och agera i ett förhållande. Jag tyckte det hela var läskigt... och sedan så tyckte och tycker jag att förändringar är läskiga!
Och något som jag även blev tilltalad av BUP, det var att jag INTE skulle gå på idrotten vid denna tid som jag var som smalast, för att inte kollapsa och så vidare.
Och ja... jag TRODDE att de (BUP) hade meddelat till min skola, skolsyster och idrottslärare om detta. Så jag gjorde faktiskt en OFRIVILLIG SKOLKNING runt denna tid.
Och då drog jag ihop med denna kille, (som sedan blev min pojkvän då) Och vi brukade tex dra till en matbutik och köpa GLASS, som vi delade ihop haha! Jag tyckte att detta var trevligt. Men såg det som detta fick vara min mat för dagen, för ville ju äta så lite som möjligt då med. Men fick ju sedan jag kom hem från skolan ALLTID vara med på mat eller fika.
Men i alla fall... så trodde jag att jag inte alls gjorde fel som bara gick ifrån idrotten, som ofta va i slutet av dagen, så slutade även tidigare... tidigare trodde i alla fall jag...
Men hur som helst... så kände jag speciell känsla över att... NÅGON tycker om mig, och såklart så var jag mer eller mindre kär då med. Jag gillade även att han brydde sig om ätstörningen, men inte var sådär jobbig så som mamma var. Sedan gillade jag att fly till honom ibland, för att slippa min mera tjatiga mamma. Och ofta även då åt vi mera skitsaker så som glass och godis, och kanske t.o.m. pizza. Vilket inte gjorde sååå mycket för mig, bara det inte var för stora mängder... är ju bara där lite friskhetstecken...
Och rent generellt...  NEJ, jag har aldrig räknat kalorier, som jag nämnt tidigare. Jag ville hellre äta det som var gott, t.e.x en massa choklad! Men vid matbordet så kunde jag istället vilja prioritera mestadels sallad för att vara nyttig. För visst brydde jag mig om att äta nyttigt och kalorifattigt. Men jag VILLE HA ONTYTTIGHETER med, men vi matbordet ville jag vara nyttig.  Vad som  var "tipset" med detta... vet jag själv inte riktigt vad jag ska säga, vad som var ett "tips". Men antagligen så var det att jag fick mer självförtroende, och kände mig mera omtyckt med "hjälp" av en pojkvän. Och pojkvän och pojkvän, jag tror att det viktigaste är att den ätstörde måste känna sig omtyckt helt enkelt. Vare sig det är pojkvän/flickvän, kompis eller släkting.
2016-08-25
21:39:19

Mindre uppdatering, och ännu mera ätstörningstexter på g...

Hellu

Sov faktiskt bra under den senaste natten, men också haft en väldigt slapp dag. Ingen promenad och ett väldigt mesigt träningspass. Äte en massa vegansk tortillas, som inte smakade mer än OK. För hade ingen sallad till, utan jag hade en massa svarta bönor till den istället ;)

Imorgon så kommer jag att lägga upp mina sista två delar av "ätstörningsprojektet". Sedan så blir det inga fler texter om just ätstörningar tror jag. Får blir om Asperger, social fobi eller BBD eller något, men jag får se med det!


Nu ska jag lägga mig snart här, ska bara fixa lite havregrynsgröt tänkte jag...

Sedan ska jag upp tidigt imorgon, för att tvätta...

Sedan så ska jag handla lite smått och gott, bland annat grönsaker tror jag... och massa choklad hehe

Sedan behöver jag städa lite, för jag ska få besök av J imorgon... JIPPIE!

Och eftersom jag ska få besök här under några dagar här, så kommer jag inte lägga upp så mycket här på bloggen. Utan det blir att hålla utkik efter ätstörningstexterna. Om ni skulle vara intresserade utav det då, är såklart inget tvång! :)

 

Men god natt på er och hoppas ni haft en fin dag idag, och får en fin helg efter imorgon här!

Hej så länge!