blackmary.blogg.se

2016-08-26
14:14:00

Ätstörning, del 4 av 4 (Blandat, samt länkar till förgående inlägg)

Antagligen dem mest diffusa inlägget jag gjort om ätstörningar, och jag rekommenderar om du läser de förgående texter innan. Om du nu är intresserad av detta ämne så att säga, för de tär väldigt mycket text!
1an (Grunden innan ätstörningen):
http://blackmary.blogg.se/2016/august/atstorning-del-1-av-3-grunden-innan-atstorningen.html
 
2an, (Själva ätstörningen för mig):
http://blackmary.blogg.se/2016/august/atstorning-del-2-av-3-sjalva-atstorningenanorexian.html
 
3an, (Generella tankar, och en del personligt)
http://blackmary.blogg.se/2016/august/atstorning-del-3-av-4-generella-tankar-och-en-del-personligt.html
 
 
Vad jag själv tycker att man ska få reda på om den ätstörde:

*Jag tycker att man i första hand ska till personens psyke. Ta reda på VARFÖR, som den måste vara så smal.

*Fråga vad den specifika personen själv saknar i livet, vad är det som är dåligt för just denne?

*Fråga om personen kommer verkligen bli mera nöjd över sitt utseende?

*Fråga om det tror att andra kommer att tycka bättre om denna person?

*Fråga om pojkvän/flickvän kommer tycka bättre om den? Eller fråga om den tror att den kommer att få en partner, när den blivit smalare?

*Har personen vare med om något tidigare? (Personen kanske har vare med om mobbing, våld eller/och våldtäkt?)

*Hur ser familjesituationen ut?

*Hur det ser ut i skolan? Hur är det med vänner, många yliga eller få tighta vänner?

*Finns säkert mer bra och bättre frågor och ämnen som jag inte kommer på nu...

 

Ofta är många anorektiker väldigt smala, och har tydliga nyckelben och väldigt smala handleder och sådant. Men så behöver det verkligen inte vara. Som jag nämnt tidigare i texten så ligger ätstörningen i psyket, inte i utseendet! Vissa får ätstörningar när de är rent ut sagt överviktiga (då menar jag de som håller på att banta, och inte längre hetsäter). Dock kanske det är svårt i början att märka av något, för i början kan det mest ses som en positiv viktminskning, och ja... det är det som oftast, men ibland kan det över till överdrift. Mer än så kan jag dock inte säga om detta, för jag själv har inte vare i just den sitsen, men har själv sett sådana historier om överviktiga som sedan blir grovt underviktiga.

Men jag skulle säga att det viktigare tecknet som man kan se  ätstörd person. Är när man märker man att personens beteendemönster blir annorlunda. Undviker den matsituationer så gott den kan. Kanske bara petar i maten, kanske bara äter utav salladen i maten. Kanske den inte äter den någon mat, men kanske bara lever på energidryck och godis? (i små mänger) Det är även skitsvårt att säga på vilket sätt som utomstående, och även vän och förälder till en ätstörd person på bästa sätt. Men märker man att personen blivit dramatiskt mycket smalare under en kort tid.

Så kan man börja med att fråga hur personen mår. Mår personen "bra", men fortsätter bli mer avvikande. Och kanske t.o.m. utvecklat socialfobi, och börjar isolera sig. De blir ofta väldigt obekväma, när de blir tillsagda om saker (speciellt om det handlar om mat) Personer med ätstörningar har ofta extra mycket humörsvängningar, och blir mer eller mindre aggressiva, just för att den är undernärd.

Till en början som kompis, förälder, eller varför inte utomstående också. Så tycker jag man inte ska vara allt för på, när man ser att en person fått ändrade matvanor och andra avvikande beteendemönster. För att förhoppningsvis så borde den ätstörde själv förstå vad den går igenom. Och förstå att anorexi kan handla om liv och död... och sedan vad vet man, personen är också deprimerad vilket såklart också är ett tillstånd som är allvarligt och man måste ta hänsyn till! Ofta så kan viktnedgång och depression gå ihop.

MEN i alla fall... har det börjat gå 3 månader, och det har blivit värre. Så tycker jag inte som vare sig förälder, kompis eller utomstående heller, bara ska titta på förändringen som sker. Då tycker jag istället att man ska ta tag i situationen lite hårdare. Börja MER påpeka om att man är orolig för personen. Börja påpeka om personens smalhet. Påpeka att dens grova undervikt kan leda till döden. Att man SAKNAR att göra roliga saker ihop med denna person. Jag tror nämligen att det är väldigt viktigt att peppa personen, att man VILL göra saker ihop med denne. Kanske att man vill äta middag ihop med denna person, på dens före detta favoritmatställe. Att man kanske vill dra till Liseberg, på en massa karuseller och kanske ta en sockervadd ihop. Kanske aktivera denna person, inte allt för fysiska aktiviteter, men även försöker göra kompromisser. Att man ska gå en långpromenad till en badplats, som har en kiosk och ta sig en glass där eller något. Sedan tycker jag det är viktigt att man inte varje gång måste ha mat i alla aktiviteter, men gärna någon gång då och då. Mat och godis ska ju vara en BRA upplevelse för den ätstörde, inte något som enbart ses som tvång, och något hemskt. MEN... börjar denne person bli ännu mera sjuk. Att man som kompis och förälder aldrig kan aldrig umgås med denna person, som man hoppats på. Inte den aldrig deltar på någon familjemiddag eller något. Att den aldrig vill äta ihop med sina kompisar någon endaste gång. Att personen blir allt värre med maten, och kanske träningen, och blir smalare och smalare. Då tycker jag man ska faktiskt att man ska bli ännu hårdare mot denna person. Då bör man kontakta skolsyster och BUP, eller vuxenpsykiatri om detta, så personen får hjälp

 

 Några modeller som dött i anorexi:

Från höger Eliana Ramos (född, 23 december1988  - död, 13 februari = 18år gammal). Står inget om vikt och längd, och inte heller om anorexi. Står att hon dog i hjärtattack, som mycket möjligt skulle kunna vara anorexi?

https://en.wikipedia.org/wiki/Eliana_Ramos Och till vänster hennes syster Luisel Ramos (född, 12 april 1984 - död, 2 augusti 2006 = 22år gammal), 175cm lång, 44kg = BMI 14,5

https://en.wikipedia.org/wiki/Luisel_Ramos

Smal till ännu smalare...

Isabelle Caro (född, 12 december 1980, eller 1982? - död, 17 november 2010 = 28-30år gammal)

165cm lång, 25kg = BMI 9,2 (2008) Men hon hade så lågt BMI som, 8,4 i BMI, när hon låg i koma år 2006 (23kg),  Antar att denna modellen är ett av det mest skrämmande fallet! 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Isabelle_Caro

 
Hoppas detta inte händer er, som läser detta. 
Ta hand om er!
2016-08-26
09:09:00

Ätstörning, del 3 av 4 (Generella tankar, och en del personligt)

Lite generella tankar:
Jag tror inte på BMI.
Och jag kommer ihåg sisådär början gymnasiet, så var det en kompis som kollade runt på nätet angående om BMI (detta var första gången jag hört talas om BMI)
Och hon frågade mig var mig om vad min vikt och längd var. Och då visade sig mitt BMI vara 17,3 (vilket betyder undervikt enligt BMI) Och det var en period då jag inte ens hade startat på min ätstörning. Men hon sa... tror jag på skoj "men fan du har ju anorexia"... och jag bara "jaha? hur mycket måste jag hetsäta för att bli "normal då?"
 
Men det som jag tycker är DÅLIGT med BMI, är att den inte tar hänsyn till angående om hur aktiv du är som person.
Sitter du och slappar största delen av dagen, så kan det inte då vara någon större fara om du har en undervikt på 2-4kg?
Sedan så är det även ett DÅLIGT mått, om du nu styrketränar TUNGT, för då bidrar såklart dina muskler med lite extra kilon. Sådana kilon som enligt BMI, kanske skulle säga att du är "överviktig", fast du knappt har någon fett på kroppen.
Men visst! Har man 8kgs undervikt, börjar få svimningskänslor, och kanske t.o.m. svimmar då och då. Och är allmänt svag, deppig och mår dåligt, så bör denna
individ hjälp! Hjälp till att gå upp i vikt, och bli hälsosammare.
En person med ätstörning kanske borde ta del av mer vegetarisk, eller t.o.m. vegansk mat? Jag har läst om att sådan kost, ofta kan hjälpa sådana personer. Dock har jag även läst om att det försämrar för en del också. Men annars så är den veganska maten bra. För de tänker som oftast mer på att få i sig näringsämnen, på ett sätt som personer som äter kött inte gör (om man nu inte lever på oreo kakor då) Sedan ser man på många vegetarianer och veganer, så är de ofta väldigt smala med. Och det är ju oftast det en ätstörd person vill vara, även om det tyvärr vill vara smalare, och kanske t.o.m. "smalast i världen". Jag vet jag själv hade sådan dum tanke. För när jag hade som mest ätstörda tankar, så tänkte ofta "jag kommer aldrig bli snyggast, för det kommer alltid finnas folk som är snyggare än mig... men jag kan bli smalast" Dock så sa jag och lovade omgivningen, att aldrig gå under 40kg. Jag är osäker på var min minsta vikt var, men var kanske 41kg, men aldrig 40 och under...
 
Men rent generellt så skulle jag säga som de allra flesta hälsoexperter säger. Ät nyttigt, ät grönsaker, frukt, bär, fibrer och mycket vatten! Det ger ett fungerande tarmsystem, och ett fungerande tarmsystem med största delen hälsosam kost ger en... PLATT MAGE! Och detta är bra för både underviktiga, och överviktiga.
Och för de personer som haft t.e.x. anorexi, så tror jag de flesta av dem haft någon form av tarmproblem. (både under och efter de kommit ur ätstörningen) Jag tror att t.e.x. förstoppning är ett förkommande problem vid anorexi. För personen får inte tillräckligt med fibrer och vätska, och inte näring för den delen heller. Så lite mat som möjligt gör såklart att personen blir smalare, speciellt i början. Men det är inte vettigt någonstans att rent ut sagt "pajja" tarmsystemet med förstoppning med mera. Sedan så använder vissa sig av laxeringsmedel, när så lite mat som möjligt och så mycket träning som möjligt fungerar. Laxeringsmedlet kommer säkert även det fungera till en början. Men du kommer att förstöra tarmarnas och allmänt magens funktion ännu mera, om du börjar använda dig av laxeringsmedel. Du förstör hela tarm och magsystemet med detta, så att den inte den kan arbeta och fungera, så som den borde göra!
 
Dock vet även själv där... jag åt ibland nyttiga saker så som sallader till maten. Men för mig var portionen viktigast, samt att jag älskade choklad... jag prioriterade maten, som jag nämnt innan. Jag FÖRSTÅR själva tanken med att man vill bli så smal som möjligt. Jag VET själv hur jag tänkte och tyckte, och till vis del tycker idag, men med mera "vett i skallen", efter ett tag...
Men jag vet också att rent lång siktigt så är att svälta sig, att det är ingen lösning på att du kommer att bli smalare och "lyckligare". Sjukdomen känns triggande till en början. Du blir glad i början för varje kilo som försvinner. Du blir glad när för ju mer benig du blir. Du kanske t.o.m. får bättre självförtroende i början!
MEN... sedan du kommer bli besatt! Du kommer se emellanåt att du går upp i vikt emellanåt. Vilket är SJÄLVKLART, därför att det är så... för ALLA för en överviktig person, eller en för en "perfekt" Victorias Secret modell också... ALLA går upp och ned i vikt emellanåt. Man blir påverkad av det man äter, hur mycket man äter, och det är inget konstigt med det. Det är bara normalt och helt ofarligt! Förlåt för äckligheter, men har du en hyffsad livsstil och tränar på en NORMAL nivå, så kommer du faktiskt bokstavligen skita ut vikterna emellanåt, samtidigt som du äter och går upp i vikt... tillfälligt!
Har ni hört talas som tex att "man måste äta fett, för att bli av med fett"?. Det betyder så klart inte man ska vräka i sig en massa fett, men man ska inte vara rädd för BRA fetter. Men ofta t.e.x. inom fitness och även bland smalare modeller (vet såklart inte alla modeller, men nu menar jag de mer hälsosamma modellerna) Så är det viktigt med BRA fetter till kroppen. Bra fettet behövs för att "bli av med fett", men också ge hud och hår fukt inifrån, och det gör såklart vatten med. Tyvärr har jag sett vid grov anorexi, att de kan t.o.m. blir rädd för vatten. Då även vatten väger, men som jag skrev i min "kostrekommendation" innan, så behövs vätska för tarmarna. Vatten/vätska är viktigt för våran kropp! Även vatten vet man att det återfuktar inifrån.
Jag vet själv att jag alltid haft torra händer och fötter. När jag började gå ned i vikt och drack väldigt lite vatten. Jag blev torr på ställen jag aldrig tidigare vart torr på. Jag fick chock en dag att jag behövde smörja in min mage! med Body lotion. Bodylotion och andra lotions är sådan jag oftast använder på ansikte, lår, fötter och händer. Och nu för tiden då jag dricker jag som oftast över 2 liter vatten om dagen. Och skulle t.o.m. säga att jag är mindre torr om även händer och fötter nu, än jag var innan jag startade på min ätstörning.
 
Sedan en sak till, som kanske är nästan det viktigast på allt jag skrivit i min text? Det är det att... NEJ, du behöver inte vara skitsmal för att vara anorektiker, eller ha bulimi för den delen heller. Du måste inte ens ha synliga revben. Andra tecken som jag tror är mer vanliga är att ha torr hy, ihopsjunkna kinder, och ibland lite svullna kinder om du har bulimi. Men i alla fall... du kanske sitta bredvid någon, som är större än dig, men DEN personen har faktiskt anorexia/bulimi! För en ätstörning sitter i huvudet, inte i utseendet!
Jag tror att de allra flesta vet att det FINNS de som även är naturligt smala, och tom har svårt att gå upp i vikt.
Vet själv att det var en i min klass i gymnasiet som hon var skitsmal. Och hon fick ibland kommentarer på att hon var såg ut som en anorektiker ibland. Men nej... hon var stor i maten och väldigt aktiv med. Jag tror hennes kropp och utseende beroende på gener samt att hon var en atletiskt person.
man kan inte enbart gå efter någon utseende. Dok kan man såklart se om en person haft en viss kropp under en lång tid, och POFF så ser du att personen har dramatiskt blivit mycket smalare, och börjar bete sig annorlunda i mat och sociala sammanhang... för då ringer det varningsklockor!
 
Lite bilder på mig (2007-2016)
Runt september-oktober 2007. Ser nog inte så smal ut, men vägde runt 43-44kg här.
Bild från studentdagen. Började långsamt gå upp i vikt. Tror jag vägde 47kg där. Jag är personen i den svarta jackan...
 2016...
Kanske inte var några intressanta bilder. Hade jag haft mer bilder på min kropps från 2007. Så hade jag kanske gjort en jämförelse med det. Just nu känns det dumt och lägga upp en halvnaken på en bild jag ser ut nu. Så räcker med ansiktet tänkte jag då ;)
 
Dagens läge för mig:
Nu idag så är jag idag så jag "fetat till mig". Jag skulle säga att jag väger lika mycket nu, som jag gjorde innan jag gick ned i vikt, och var som smalast.
Jag brukar pendla mellan 50-52kg nuförtiden till mina 170cm, och enligt BMI så är det fortfarande en mild undervikt. MEN... som jag skrev förut, så tycker jag inte man ska gå så strikt efter BMI. Börjar det bli 8kg eller något, så tycker jag istället att BMI tabellen är ett enkelt och generellt bra mått att efter, men inte specifikt.
Men tycker det är viktigare med större utsträckning av hälsokontroll, vilket man väl får ändå förr eller senare? Både vid grov undervikt och övervikt.
Sedan så anser jag att det är minst lika viktigt, eller ännu viktigare om du frågar mig. Nämligen att gå djupet på individens psykiska hälsa, kanske behöver personen hjälp via BUP eller vuxna psykiatrin? För jag tror att minst 90% av ätstörningen ligger i det psykiska. Ta reda på mer om VARFÖR och HUR sjukdomen kom till, än att endast prata om vad man äter. Inte att säga till personen att man borde ha smör på sina smörgåsar och sådan ren... BULLSHIT. När det kommer till maten så är det såklart att det får man ta allt eftersom. Sedan så tycker jag det är bra av BUP eller någon tipsar om matdagbok och sådant, men maten är sådant som mest ska tas han om hemma.
Jag vet att jag själv dock hatade BUP, för bla var det olika sorters doktorer, samt mina föräldrar som satt i en ring. Jag hatade den stämningen att jag kände mig så utsatt, på ett negativt sätt. Men jag förstod själva vitsen med det, eftersom jag var huvudpersonen i det hela.
Men jag föredrog att vara med enbart med ena doktorn. Henne gick jag alltid ihop med ensam med under mina BUP-tider. Förutom att jag vägdes ihop med henne, så faktiskt ventilerade jag lite tankar med henne. Och det handlade mera om mitt... MÅENDE. Även om hon säkert inte ens brydde sig till 90% av det jag sa, så var det ändå skönt att prata ut. Än att känna mig smutskastad i den hemska ringen... Denna del var i alla fall viktigast för mig, än den dära "jävla ringen" då de bara pratade om "smör på smörgåsarna". Och jag hade lust att (förlåt för språket) men... jag ville bara "slå ihjäl den kärringen", som sa till mig och mina föräldrar om detta. Jag var en tyst och samtidigt bitter person i ringen, och mera mig själv och öppen när jag fick prata enskilt med själva doktorn.
Jag vet inte själv hur så pass jag ska säga att jag blev hjälp av BUP eller ej. Rent generellt var jag alltid arg i ringen, för jag tyckte de var dumma i huvudet och inte lyssnade på mig. Sedan så småpratade och smågrät jag, när jag var med den enskilde doktorn.
Men så... var det även ett annat ämne som kom upp, vilket min mamma tog upp. Det handlade nämligen om Aspergers syndrom... ska berätta mer specifikt om det senare. Men kortfattat så pratade mamma om en halvdan utredning som gjordes på mig när jag var 5-6år gammal, men avbröts eftersom jag visade på en positiv utveckling. Men mamma pratade om att jag kanske behövde bli utredd igen vid denna tidpunkt. Då jag haft problem till och från i skolan, samt att diagnoser så som Asperger och ADHD och liknade. Att även de kan bidra till fix idéer med maten, eller rent allmänt problem med maten... Så den gjordes, och det visade sig vara Asperger som var min närmaste diagnos. Och eftersom jag var ganska nyss fyllda 18år gammal vid de senaste BUP besöken, så hänvisade mig sedan till Vuxenhabiliteringen. Jag valde att inte gå dit, för jag hade inga problem... men gick dit sedan runt hösten 2011 (3 år senare alltså). Jag grät som bara den, när jag hade fått diagnosen. Inte för jag vet vad den innebar. Utan jag var bara ledsen över att ha en diagnos, att jag inte var "normal". Men läste på diagnosen sedan därefter... Jag blev även vägt en sista gång, samtidigt som jag grät. Vikten visade då 47kg, vilket var ju kul för dem, eftersom jag tror jag vägde 43kg när jag kom dit. Jag var på BUP mellan hösten 2007 till våren 2008, så var 17-18år gammal då. Det "roliga" är att jag även gick ned lite i vikt igen, efter att jag hade vare på BUP. Men blev aldrig under 45kg, och därefter gick jag långsamt upp i vikt igen. Tror inte jag kom upp mot startvikten 50kg förrän 2011.
 
Men varför jag ens tog tag i min ätstörning, var verkligen inte p.g.a. sjuksköterskan eller BUP. Jag tyckte möjligtvis att det jag ska att prata enskilt med själva doktorn, men sådant kan man lika gärna göra med en kurator också. Och mot skolsköterskan skulle jag hellre velat gå ned ännu mera i vikt, bara för att reta upp henne.
Men annars så blev jag nog mest påverkad av mina föräldrar, speciellt som mamma var grymt jobbig under den tiden jag gick på BUP (så visst var det en kombination av BUP, som påverkade mig, men främst mamma). Hon sa ofta att jag var äckligt smal och stirrade på mina ben. Men mina ben är inte så mycket att göra åt, för har alltid haft smala lår och små höfter. Sedan så varnade hon mig om att jag kanske behöver läggas in sjukhus. Och tanken på att läggas in, chockade såklart mig! Och ifrån mamma så blev en "extra effekt", för från andra (vänner och skolan... utomstående) så ignorerade jag deras kommentarer eller så blev arg, och ibland tom glad när folk så att jag var "för smal". För att för mig så var smal den bästa komplimangen jag kunde få...
 
Annars runt denna tid så kollade jag mycket på nätet, google och bloggar inriktade på anorexi. Både innan och efter BUP. Dels var det för inspiration, och för att jag tyckte att självaste ämnet var intressant.
Och bla var det en blogg, som fick mig att skärpa till mig lite extra, nämligen Joanna Nordström. Hon var även med i ett program som hette Tonårsliv. Sedan blev jag väldigt påverkad av den brasilianska modellen Ana Caroline Reston. Hon var nästan lika gammal som mig, och vi hade nästan samma vikt och längd. Denna modell dog i njursvikt p.g.a. anorexin, och även bulimi. Det står säkert olika på olika sidor om vad hennes längd och vikt var på slutet, men på Wikipedia så står det "drygt 40 kilo (hon mätte 1,72 meter)". Jag var 42,5kg till 170cm när jag vägde mig med underkläder hos en kompis. Och 43kg när jag var hos skolsyster med jeans, för stora mjukisbyxor och två tjocktröjor, så kanske kan dra av 1-2kg där? jag kanske vägde 41-42kg som minst då.
 
Men jag så tyvärr så måste jag även erkänna att jag får återkommande spöktankar än idag. För jag tror inte att ätstörningar aldrig försvinner sådär. Och det blir ju inte lättare när man går runt och ser på alla modeller, skådespelare och liknade, som ser "perfekta" ut. Ibland så kan sådana bilder trigga igång mig. Dock så tror jag aldrig att jag kommer gå så långt som anorexia igen. Jag tror att jag uppskattar mitt liv för mycket idag, och känner mig tillräckligt "omtyckt" för att straffa mig själv med svält.
 
Sedan vet jag inte om detta är ett bra tips eller ej? Men jag tror jag även kände mera pepp på livet, då när jag fick min första pojkvän våren 2008 (på den tiden jag fortfarande hade ätstörning, men även började långsamt att gå upp i vikt). Och för mig som alltid har vare den fula och blyga tjejen. (Med undantag  under högstadiet då jag försökte vara så på som möjligt. Men under gymnasiet så jag växte mer eller mindre tillbaka till min "vanliga personlighet" igen).
Så var det en "stor grej" för mig, att bli omtyckt av en kille. Något jag innan inte ens visste hur sådant var. De få gångerna som någon ville bli tillsammans med mig, så dissade jag alltid dem. Och den främsta anledningen till detta var att jag var rädd att bli dissad. Och jag inte visste hur jag skulle vara, och agera i ett förhållande. Jag tyckte det hela var läskigt... och sedan så tyckte och tycker jag att förändringar är läskiga!
Och något som jag även blev tilltalad av BUP, det var att jag INTE skulle gå på idrotten vid denna tid som jag var som smalast, för att inte kollapsa och så vidare.
Och ja... jag TRODDE att de (BUP) hade meddelat till min skola, skolsyster och idrottslärare om detta. Så jag gjorde faktiskt en OFRIVILLIG SKOLKNING runt denna tid.
Och då drog jag ihop med denna kille, (som sedan blev min pojkvän då) Och vi brukade tex dra till en matbutik och köpa GLASS, som vi delade ihop haha! Jag tyckte att detta var trevligt. Men såg det som detta fick vara min mat för dagen, för ville ju äta så lite som möjligt då med. Men fick ju sedan jag kom hem från skolan ALLTID vara med på mat eller fika.
Men i alla fall... så trodde jag att jag inte alls gjorde fel som bara gick ifrån idrotten, som ofta va i slutet av dagen, så slutade även tidigare... tidigare trodde i alla fall jag...
Men hur som helst... så kände jag speciell känsla över att... NÅGON tycker om mig, och såklart så var jag mer eller mindre kär då med. Jag gillade även att han brydde sig om ätstörningen, men inte var sådär jobbig så som mamma var. Sedan gillade jag att fly till honom ibland, för att slippa min mera tjatiga mamma. Och ofta även då åt vi mera skitsaker så som glass och godis, och kanske t.o.m. pizza. Vilket inte gjorde sååå mycket för mig, bara det inte var för stora mängder... är ju bara där lite friskhetstecken...
Och rent generellt...  NEJ, jag har aldrig räknat kalorier, som jag nämnt tidigare. Jag ville hellre äta det som var gott, t.e.x en massa choklad! Men vid matbordet så kunde jag istället vilja prioritera mestadels sallad för att vara nyttig. För visst brydde jag mig om att äta nyttigt och kalorifattigt. Men jag VILLE HA ONTYTTIGHETER med, men vi matbordet ville jag vara nyttig.  Vad som  var "tipset" med detta... vet jag själv inte riktigt vad jag ska säga, vad som var ett "tips". Men antagligen så var det att jag fick mer självförtroende, och kände mig mera omtyckt med "hjälp" av en pojkvän. Och pojkvän och pojkvän, jag tror att det viktigaste är att den ätstörde måste känna sig omtyckt helt enkelt. Vare sig det är pojkvän/flickvän, kompis eller släkting.
2016-08-21
15:00:00

Ätstörning, del 2 av 4 (Själva ätstörningen/anorexian)

Innan jag ens hamna i anorexia, så kommer jag ihåg runt midsommar 2006. Så var jag och låg inne hos mina föräldrars husvagn. Och en av de som vi campade med, frågade mig: "Vill du inte ha choklad? Det är Marabou".

Jag älskar annars choklad och Marabou mjölkchoklad var min favorit på denna tiden. Men jag svarade istället bestämt "NEJ!" 3-4 gånger, för jag ville bli smal.

Jag ansåg att mina 50kg till 170cm, var för många kilon då. Och det var runt däromkring, som själva ätstörningen började på riktigt.

 

Sedan vet jag att 1-2 månader efter midsommaren, slutet av sommaren. Så jag campade endast ihop med mina föräldrar. Och jag började grina öppet inför mina föräldrar, för att jag åt en bulle extra till fikat. De tyckte att jag var dum i huvudet, men därefter började jag "gömma mina känslor" inför maten. Och fick även vid denna campingresa en kommentar från pappa, om att han tyckte jag var för smal och benig (tror att jag vägde 46 kg då) Mamma sa jag var lite gränsfall, men inget hon blev allt för oroad över... Men man kan väl även säga att... ja, jag vet inte vad? Men om vi hittar på att pappa tycker att Marilyn Monroe är perfekt, så tycker säkert mamma att Cindy Crawford är perfekt, medans jag då tyckte att Kate Moss var perfekt... Att vi har och hade olika uppfattningar om en "perfekt kropp" alltså.

Och strax därefter denna händelse, så började jag komma på mina tricks, för att vara så normal inför mina föräldrar som möjligt. Inte börja tex grina inför dem när jag väl åt, för då förstod jag att de skulle börja säga emot. Och kanske tom skicka mig till BUP, eller t.o.m. sjukhus. Men genom mitt mildare sätt utåt, att vara "normal" så kunde jag då samtidigt rasa ned i vikt. Framför allt när jag var med mina föräldrar, men även bakom stängda dörrar hos mina föräldrar. Och ibland i skolmiljön och vänner, men för dem ibland så berättade jag lite smått om mitt tankesätt också...

 

Vissa personer räknar kalorier. Skulle du fråga mig vad diverse föda har för kalorier, skulle jag säga... va?

När jag var som mest ätstörd. Så prioritera jag istället vissa maträtter/godissorter som betydde mest för mig, samtidigt som jag höll till med, fast i en begränsad mängd. På så sätt så åt jag som oftast precis det jag ville ha och tyckte om. Jag vill inte berätta exakt jag vad jag åt och så. Om du skulle vara intresserad utav det, så får du klura ut det själv. För jag vill inte uppmana till såna här dumheter! Sedan så tycker jag redan att jag har berättat tillräckligt ändå... Och inför mina vänner och ännu mera familj, så åt och så försökte jag se glad ut de gånger jag tillsammans med dem. Jag lurade även min omgivning om det jag åt och inte, speciellt de dagarna jag hade gått i skolan. För på helgerna så åt jag då ihop med med familjen. Många hade säkert valt att spy efter de större måltiderna, men jag hatar att spy. De få gånger jag spyr så är det för jag verkligen måste, så jag är väldigt glad att jag ALDRIG haft bulimi!

Även fast jag inte räknade några kalorier, så tänkte jag konstant på mat, speciellt under nätterna. Och även fast jag var sällan hungrig på nätterna, så var jag ändå alltid "tvungen" att rabbla upp saker som:

"Hur mycket åt jag idag?... "Åh hjälp! åt jag så mycket?"... "Jag äter mindre imorgon, kanske inget, om jag kan och klarar" Sedan så hade jag en dum vana, som att jag skulle liksom krama om magen, under mellan revbenen och över höftbenen. Och såklart så ville jag att mina armar, skulle max komma i rak linje med revben och höftben. Annat jag var tvungen att göra och känna efter var om magen "hängde" när jag la mig på sidan. Skulle jag ha så pass strikta mål idag, så skulle jag grina ihjäl mig varje natt...

Jag anser själv att jag aldrig var så extrem som vissa anorektiker är. Antagligen för att den grövsta anorexin endast varade i ca 6 månader.

Men samtidigt så fick jag såklart panikom jag hade gått upp ett gram vågen. Och väger man sig ca 20 gånger om dagen, så går det såklart upp och ned på vågen. Det gör det även för en så kallat normal människa också. Alla går man såklart upp och ned i vikt, beroende på vad man äte, och hur mycket eller lite man äte. Men själva tvången man hade med att väga sig så ofta som möjligt, och få panik över att man går upp 1 gram, det är ju själva det beteendet som är sjukt. Och de gångerna jag såg att jag hade gått upp i vikt, så gjorde jag så gott jag kunde får att för gå ned dessa "överviktskilon".

Vågen var ju en anorektiskes elaka bästa vän. Idag vill jag istället väga mig så sällan som möjligt, just för att inte trilla tillbaka i detta mönster. Idag är det mer måttband, spegel och foton jag använder, men även det kan vara sjukt med. Men då är väl alla personer sjuka?

 

Annars så tränade jag faktiskt inget. Knappt så det ens blev någon situps, eftersom jag var rädd för att träna. Jag var nämligen rädd för att bli "biffig". Jag var mer ute efter en smalare version av en "modellkropp". Så min träning bestod mest av långpromenader, och ofta var fler och längre än de långpromenaderna som jag gör idag. Men promenader är bra. Det var det nyttigaste jag gjorde under denna period. Var även ett sätt för mig att rensa hjärnan, och att vara själv. Vilket även är den främsta anledningen som jag gillar att promenera idag med, men det är inte  alls på samma nivå som på den tiden.

 

Jag har tyvärr inga bilder på min kropp ifrån den tiden. Har bara några få foton, men är mest på ansiktet och sådant. Och på den tiden så tog jag många foton på mig själv, men tog samtidigt bort minst 99% av dem direkt efter, eftersom jag var "ful och fet". Men på samma gång så kanske det bara är bra att jag inte har sådana foton, annars så kanske jag triggas av det? För de foton jag tagit efter 20 års ålder, så kan jag ibland stirra på dessa bilder i timmar...

Annars så kanske min kropp kanske såg ut som en blandning mellan Twiggy på 60-talet och Kate Moss på 90-talet? Var kanske minimalt mindre än dem? jaja...

Annars så upplevde jag själv att jag mådde bra. Att gå ned i vikt vid den mildare anorexian jag hade. Det var liksom triggande, jag mådde bra av det. Sedan upplevde jag själv att jag fick bättre självförtroende, för varje gång som jag såg att vågen visade minde. Och såklart motsatt effekt när jag hade gått upp i vikt, för då ville jag bara svälta mig. Ätstörningen var lite som en drog för mig, man blir beroende av viktnedgången, man mådde för varje kilo som försvann...

 
Några förkortade historier runt denna tid:

Funktionär på idrotten: Under ett idrottspass, så skulle klassen agera som funktionärer. Då skulle personer med olika funktionsnedsättningar utföra friidrott. Jag tror detta var runt septembermånad. Var väldigt kallt, tror att de flesta förs, men jag var garanterat värst. Jag såg antagligen ut som en vibrator med Parkinson eller något? Och det var inte alls trevligt!

Fick flera gånger gå därifrån till att gå till ett varmare rum. Jag höll på att grina dels för jag frös, men även för jag rent ut sagt inte gillade den aktiviteten.

Sedan gick min lärare mot mig , med väldigt bekymrade ögon (påminde om sådan blick, som min mamma brukar ge mig) och sa: "Carro, du får gå hem om du vill!" Och jag bara huttrade fram ett tack och... "Får jag det??".

Sedan en halvkomiskt grej, var att jag gick ut med den rosa linnet (sådant man har, när man ska ha bland annat om man gör olika lag i idrotten, så man ser vilket lag man tillhör) Men märkte inte det förrän jag hade gått ca 100 meter ifrån stadion, men tog och slängde den istället för orkade inte att gå tillbaka med den. Jag tyckte det var pinsamt att gå tillbaka, samt att jag bara ville ha Lindt excellence choklad (som jag blev besatt av under denna tid), och så ville jag bara komma hem!

 

Konditionpass på idrotten:

Under ett idrottspass, så skulle vi utföra ett kondition pass på cykel. I rummet så stod det våg, och den skulle alla ställa sig på innan självaste passet. Ingen såg vad det stod på min våg, och jag viskade till idrottsläran om 42 eller om det var 43kg, som vågen visade då. Men i alla fall... jag svimma aldrig under själva passet, men mina ben kunde liksom inte kontrollera sig! Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan och hur mina ben var. Men de var som de åkte runt av sig själva, som sladdriga spagetti, samtidigt som jag var "paralyserad"... skitsvårt att beskriva känslan, men det var extremt obehagligt.

 

Obehaglig känsla i trädgården:

Och var även med om att runt denna tid... kanske var en bit innan idrottspasset? Men det var i alla fall när jag var hemma i trädgården, och rensade lite ogräs. Och en av gångerna som jag skulle ställa mig upp, så börja det dels svartna för mina ögon. Sedan så fick jag tag i husväggen och höll mig fast på den, och... jag fick världens skummaste känsla någonsin! Det påminde lite om känslan på konditionspasset på idrotten. Mina ben börja darra, och jag var "halvt blind". Jag såg knappt ett skit, och det enda jag koncentrera mig på var att hålla mig fast i väggen och stå upp. Jag antar att jag hade svimmat om jag inte hade hållt mig fast i väggen, men tror faktiskt att jag hade mått "bättre" om jag hade bara låte kroppen så... svimma! Men det gjorde jag inte... utan jag var "stark" och höll mig uppe. Det är nästan komiskt på sätt och vis att jag aldrig svimmade under hela den perioden, som jag var som smalast. Annars så hade jag svimmat 3 gånger i mitt liv tidigare, samtidigt så vägde jag betydligt mera än vid denna period...

 

Äta cheesecake, eller INTE äta cheesecake?... eller äta?:
En gång när jag var hos en kompis, så ville hon bjuda mig på cheesecake. Och jag sa till henne att jag behövde väga mig först, så jag kunde avgöra OM jag kunde äta den eller inte. Och... jag hade gått upp i vikt till 45kg... "nej, jag kan inte äta något, för har gått upp 2kg!" "MEN... du har faktiskt byxor som också väger... du har säkert inte gått upp i vikt! Sluta nu!" "Mm... ok, ska ta och väga mig igen då" Och helt rätt hade hon faktiskt, jag hade bla på mig mjukisbyxor och jeans. När jag tog av mig endast mina alltför stora mjukisbyxor (stl Medium), så visade plötsligt vågen 43kg. Sedan tänkte jag att jag skulle ta av mig mina jeans med (JAPP, jag hade på mig två par byxor, och det var ofta jag gick så, för jag... frös mycket!) Men i alla fall... så tog jag av mig mina jeans också (stl 24 tum), och då visade vågen plötsligt 42,5kg. Och gick med ett mindre smile till min kompis sedan. "Du hade rätt! Jag testade först att bara ta av mig mjukisbyxorna och sedan även mina jeans, och då vägde jag bara 42,5kg!" sa jag jätteglatt. "Ok... så bra då" Hon såg nästan skärrad ut, vet inte om vad det eller ej då. Men sa även till henne att hon inte fick berätta något om detta med min vikt till mina föräldrar eller något så de skulle bli mera oroliga för mig än vad de redan var... Därefter så njöt jag sedan av lite cheesecake, och vad gott det var. Tror dessutom att underviktiga personer gillar sötsaker ÄNNU MER än "normala" människor? För de behöver extra energi?

 

Tillkallad till sjuksköterskan:

Men hursomhelst... inte så långt efter denna period, kanske efter ca 2 veckor efter konditionspasset på idrotten? Så blev jag tillkallad till sjuksköterskan.

Jag rent ut sagt hatade denna skolsköterskan. Sedan så frågade jag henne säkert 3-4 gånger, om VEM som sagt sig vara "orolig" över mig? Men fick jag såklart inget svar på för är ju tystnadsplikt, men tror i efterhand att det var idrottsläraren och så min ena mentor...

Jag vet att hon bara utförde sitt jobb, men blev irriterad på att hon var just så besatt av min vikt och mitt utseende. Jag upplevde att hon endast var intresserad av min fysiska hälsa, och inte den psykiska.

För mig är det som att säga till en alkoholist att "Nej, drick inte så... du förstör din hälsa... tänk på din familj osv"... än att fråga "VARFÖR dricker du? Flyr du från något? Vad kan då DIG att må bättre? Du kanske behöver en meningsfull hobby? osv"... SEDAN däreftefter kan man börja på personens fysiska hälsa... men det är jag det. Och ungefär samma som jag skrev som "alkoholisten", kan man även säga till den ätstörde personen... "VARFÖR måste DU gå ned i vikt? Tror DU att du kommer att må bättre, när du går ned i vikt... osv

 

Sedan blev jag även förbannad på att hon skulle "huka sig den och skulle se på mig". "Varför ska du se UPP till mig?". "Hur ska jag bli uppläxad av detta?" Sedan vet jag att hon börja prata om att när hon var yngre, om sina erfarenheter och grejer. Men en sida som jag visade för henne, som folk annars i min klass aldrig sett (generellt, som min klass)... var att jag rent ut sagt röt mot henne... jag blev ARG på henne! Det är väl en rätt vanlig reaktion på personer, vare sig de har en mild ätstörning eller riktig anorektiskt sjuk reagerar på? En anorektiker kan bli glad till reaktionslös på personer som kallar en för smal, eller FÖR smal. Men börjar någon säga "Du måste gå upp i vikt, för du är för smal!" Då blir man istället arg!
Och blir man tvångsmatad, så börjar man grina.
Anorexi handlar om kontroll, och när någon sedan bryter detta mönster. "kontrollen" som anorektikern har... då är personen MAKTLÖS. Sedan om personen spyr efter detta, kan den få "kontroll" via det. Det är något jag är extremt tacksam över att jag aldrig haft! Jag har haft mildare anorexi, för jag vet inte om jag kan kalla att jag hade riktig anorexi. Då den riktiga anorexin varade i max 1år. Men såklart har den en bit efter "tillfrisknandet" ibland visat tendenser på symtomerna än idag, men det är inget som tagit över mig.
Varning för SPYATEXT under:
Och aldrig någonsin har jag haft bulimi. Jag är sådan som knappt spyr ens vid bakfylla. Tror jag kan räkna på en hand på hur många gånger jag spytt i mitt liv, och det är jag jävligt glad över! De gångerna jag spyr... så är det för att jag MÅSTE spy! Och det inga fingrar i halsen då... utan jag sitter bara och väntar på att det ska komma i sånna fall. Och konstigt nog så väljer jag hellre att ha ont i magen dagen efter...
Jag har ingen aning om vad min min minimunvikt var. Men det enda jag tog av hos skolsköterskan var skorna, men behöll jeans, mjukbyxor, tunnare tröja och linne, samt underkläder... och då visade vågen 43kg. Jag antar att man drar av minst 1kg av detta. Jag kanske vägde 41kg, men är säker på att jag aldrig har jag vägt under 40kg. Det var även något jag lovade att hamna under heller. För tycker jag själv att det inte är snyggt att se ut som ett skelett, men som jag sa innan. Jag ville se ut som en smalare version av en modell. Lite benigare, men inte fullt som ett skelett. Jag hade tydliga revben, som när man drar in magen vid naturligt tillstånd. Vet en i min klass på idrotten sa att mina revben var "fascinerande". Sjukt nog så tycker jag än idag att det tyvärr är snyggt, och jag tycker att jag idag är fet. Dock har jag inte sådan besatthet av att vara sååå smal heller. Men jag måste erkänna att jag får växlande sjuka ideer än idag, men aldrig så pass som de var på den tiden. Jag vet inte vad eller vem jag ska tacka mest. Men fick min första pojkvän när jag var 17 år gammal. Det var strax efter som jag precis började gå upp i vikt, så kanske är lite honom jag kan tacka att... "jag duger som jag är"... "jag ska inte vara slav under en sjukdom"