Caroline

Lite TOM, men helt OK...

Puuuh.... jag har haft en hyffsat skön helg, och även en helt OK måndag här...

Dock så har jag känt mig lite TOM... Jag har flera gånger haft en känning utav tårar i ögonen, och känt som att ögonen har "darrat till". Men så fort som jag känt att jag ska börja grina så ja, "blockeras" det... det som gör att det känts som att ögonen har darrat/vibrerat.

 

Jag vet inte om det är att jag håller in känslor på ren automatik, eller om jag... ja, jag vet inte vad?! Jag kanske inte har några direkt känslor som behöver ut alls?!

För ja, ALLA håller väl inne sina känslor eller? Det är ju något som är typiskt bland oss "nordbor". Vi är ju rätt inåtvända vi allihopa, som bor i norden här. Och de gånger som vi känner oss det minsta lilla ledsna så... "stänger vi in våra känslor"...

Kanske är just därför som vi i överlag är ett rätt så depressivt folk? Då vi blir mer deprimerade, för vi inte "kan" gråta. Utan vi blir istället mer uppstressade, aggressiva och så låter vi det till slut "koka det över", när det blir för mycket utav det...

Vi blir deppiga till rent av deprimerade.

Vi behöver något nedvarvande och/eller något som får att släppa loss, så som alkohol, mediciner, överdriven matkonsumtion, manisk träning, eller något annat som får en att... varva ned, släppa loss, kanske släppa ut de dära tårarna... GRÅTA ut!

Jag tror det är väldigt viktigt för ALLA att kunna gråta emellanåt. Det liksom rensar lite utav skallen. På sådant som man tyckt varit jobbigt, påstressande osv... det är viktigt att man låter sig tillåta att gråta, för att lätta på trycket så att säga...

 

Jag har sagt emellanåt till J att jag kanske bara ska lägga mig ned på golvet och bara vänta på tårarna. Först sade han att det ja, det kanske är bra att få ut lite. Sedan när jag sedan sa att bara blev uppjagad utav det, och mer orolig i kroppen... Så sade han istället "Ja, men du kanske inte behöver att gråta"... Men jag vet inte jag. Jag känner bara att det är något som inte kommer ut till fullo jag.

Men igår så grät jag... NÄSTAN... men det var utav en dum anledning. Jag tränade. Först så hade jag på mig träningsleggings. Och under tiden som jag blev mer varm i kroppen, så "strippade" jag av mig dem. Och ja, lampan som jag hade på i taket "låg" inte alls så fint emot mina ben, när jag såg mig i spegeln. Jag såg bara en massa celluliter. Bara stod stilla i knappt en minut, som kändes som 20 minuter. Ögonen darrade till. Jag kände "vatten" i ögonen, och t.o.m. en vattentår falla ned från högra ögat. "NEJ!" tänkte jag... "Ge dig nu!" Sedan så fortsatte jag träna lite till för att slippa fokusera så mycket på min kropp, och istället fokusera på träningen. Det gick hyffsat OK, men avslutade rätt så snabbt därefter...

Och dum som jag var så berättade jag detta för J om detta. Men han säger samma sak som alltid "Ja, vi har olika uppfattningar om det där... Du är asfin! Du har nojja! osv"... Jag vet att han har rätt... delvis rätt... eller ja... som han säger... "vi har olika uppfattningar"...

För jag tycker helt enkelt inte likadant som honom...

Och även fast jag ser fram emot sol och värme, så ser jag inte alls fram emot kläderna. Jag vill inte ha på mig shorts, kjol och klänning längre. Och kommer jag ha det, så MÅSTE jag ha strumpbyxor... går inte annars! Kan ju hoppas jag blir mer positiv innan majmånad här, men just nu känns det inte alls ljust...

Jaja...

 

Annars när jag nu ändå är lite inne på... gråt och känslor. Ja... jag tror inte jag gråtit på RIKTIGT på nästan ett år.

Men det var en gång som jag grät ut ordentligt, efter att mina föräldrar hade besök från "höger och vänster" inom den norska släkten.

Och det flesta utav dem var sådana, som jag ser sällan. Och när jag höll mig undan så blev jag plötsligt tvingad på hundpromenad mitt i allt. Och efter hundpromenaden så bara hängde jag hundkopplet på deras ytterdörr. Sedan drog jag hemåt.

Jag gråt smått under hundpromenaden. Och jag grät riktigt ordentligt strax innan jag låste igen dörren till min lägenhet. Det var sååå... SKÖNT! Det är skönt att gråta, inte så mycket så att det svider i ögonen och näsborrarna då men... haha! Men ja, jag tror ni förstår vad jag menar... att man så att säga lättade på trycket helt enkelt! :)

Och... efter jag fått ut mina tårar så SMSade jag mamma om detta. Sade förlåt, men också att Lexus gått sin promenad och sådant. (borde de förstått om de öppnade till deras sin ytterdörr med?! haha ;)

Men... skönt nog så förstod mamma, och svarade även med att hon såg på mig att det blev allt för mycket för mig då. Och att det var självklart att jag skulle få "rymma" hem till  mig. Så var ju skönt att hon var så pass förstående med det då :)

 

Annars så har jag efter denna händelse mest bitit ihop... blivit uppstressad och smått aggressiv... eller så har jag börjat "mani-skrattar". Såsom de gångerna som HSB gubbar har varit hos mig. Och kan mamma då ha frågat efteråt... "ja, hur gick det när de var hos dig? vad sade de??"

Och då har jag som oftast sagt: "antingen så höll jag mig undan, eller så maniskrattade jag inför dem"... haha!! Är det många som gör så? Om ni blir obekväma i vissa sammanhang och/eller med folk som ni ja... inte är bekväma. Blir det då att ni börjar gapskratta inför dem då?!

Jag vet inte själv vad jag tycker om den reaktionen, ifall någon hade börjat gapskratta inför mig. Men jag tror att jag hade undvikit denna person ännu mera, eller t.o.m. sprunge därifrån denne. Då jag hade tänkt att denne person är oberäknelig. 

Antingen så är denne person väldigt glad, eller så kan denne person snabbt "slå om sig" och utföra saker som ja... är mer eller mindre "psykopatiska".

Och med detta så undrar jag om detta är en vanlig reaktion hos "normala" människor? Eller folk med social fobi? Eller folk som lider utav någon form av mani? Att man ja börjar "maniskrattar" inför folk.

Det är flera gånger som min familj, och även J frågar mig "Jaha... är du OK eller?" "Jaha, och vad går du på då?"... (*)

Men ja, samtidigt så tycker jag själv det att det är rätt skönt att skratta också, även fast det är lite utav den... "överdrivna" versionen. Men för jag har för mig... om jag inte har HELT FEL?! Så ligger faktiskt skratt och gråt nära varandra? Det är ju ett utåtagerande. Men samtidigt så är ju aggressivitet också ett utåtagerande... såklart ;)

Men kanske är just det som gör att kvinnor i överlag gråter mer, och män blir mer aggressiva... men just jag känner mig lite som en "korsblandning" mellan dessa (gråtig och aggressiv... passivt aggressiv) men allra mest så känner jag en blandning utav att jag är sådan som både kontrollerar mig själv väl, samtidigt som jag inte alls är kontrollerad. Jag är lätt uppstressad... uppjagad... svårt att sätta ett klart ord på det hela :S

 

Puuh...

Och ofta som jag utfört något "skumt". Så som att vrålskratta i fel sammanhang (oftast som när jag är med J). (* går lite ihop med det jag skrev innan här)...

Så brukar han först fråga mig om jag är OK?

Och sedan så svarar jag som oftast med: "Jag är bara lite störd"

Och då blir den maniskrattande Carro, istället till den blyge och generande Carro (den "vanliga" Carro) "Ja, men det är därför jag tycker om dig så mycket!"

Om han nu säger det för han menar det eller ej, vet jag inte. Men att han menar det till en liten bråkdel. Så tror jag absolut att han gillar det lite... med att jag är liiite STÖRD ;)

Jag tycker själv att det är bra att vara störd. Så länge det inte går över gränsen så att säga... vilket ibland kan vara svårt att ja... vet var just den gränsen går...

 

Men ja, i över huvud taget så tycker jag att det både är läskigt och intressant, på en och samma gång hur människan kan vara och fungera. Att de allra flesta människor har så mycket olikheter, men även så mycket OLIKHETER.

Vissa utav ens karaktärsdrag är skumma/störda. Vissa utav dessa skumma/störda sakerna är charmiga, men andra är rent av skrämmande och hemska  :S

 

Jaja... och jag skulle säkert kunna prata mer om vad jag tycker och känner. Och kanske även uppdatera mera utav det som har hänt i min vardag här? Men då kommer detta inlägg bli ALLT för långt, och ALLT för rörig... så avslutar med detta inlägg nu här ;)

Jag får uppdatera lite mera en annan gång och/eller dag här istället!


Men ha det gott tills vidare! :)

Sofia

Svårt det där med gråt, ibland låser det sig bara :/ Tror svenskar är deprimerade dels pga att vi är så reserverade av oss, dels pga stigma kring psykisk ohälsa och känsla överlag och att vi har många mörka månader om året. En kombination av allt typ :)

sv: Vikingfjord har jag inte hört talas om, lär kanske prova då jag älskar Mojito :D Men den får absolut inte vara för besk!

Haha ja det är svårt att stå emot saker som är så gott även om man vet att kroppen/magen protesterar!

Tina

De flesta i vuxen ålder har mer eller mindre synliga celluliter.
Du ska nof försöka att inte ta ditt utseende på så stort allvar.
Min rumpa är helt gropig i fel ljus och vinkel.
Inte snyggt, men vad ska man göra?

Svar: Ja, det är jag väl medveten om...Rent generellt så vet jag själv att det är en patetisk sak att tänka på. Rent generellt så tycker jag att jag har en bra syn på mig själv. Men ibland så kommer det som en "annan version" utav mig själv som bara nedvärderar mig, fysiskt som psykiskt.
Men jag jobbar på min självbild för var dag som kommer! :)
Vet själv också att det är JAG själv som bryr mig mest om det jag ser. Men ja, vad ska jag säga själv?
Jag har inte ett så bra förtroende, vilket jag vet är tyvärr något som jag inte är ensam om...
Men jag håller absolut med dig om att jag ska FÖRSÖKA att inte bry mig så mycket om mitt utseende :)
För ja, alla är fina på sitt sätt!
Caroline

Joline

❤️

Svar: <3
Caroline

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress