carro.mary.blogg.se

2017-09-22
10:34:48

En mindre uppdatering...

...eller vad man nu ska kalla det?

Men i alla fall...
Så var jag iväg till mina föräldrar i onsdags. Gick en på en hundpromenad med Lexus. Och därefter så fikade jag ihop med pappa och mamma, efter att hon hade kommit hem ifrån jobbet.
Pappa sade ingenting om det som hade hänt under dagen därinnan (tisdags) antar att det är för han inte vet riktigt hur han ska bete sig emot mig vid sådana här sammanhang...

Men mamma sade mest snabbt innan vi påbörjade med fikat... Att jag måste sluta med dumheterna och att jag även MÅSTE be om hjälp ifall jag behöver det... Men i mitt fall är det inte så lätt att be om hjälp. Det är liksom en spärr som jag har, men försöker vara mera öppen om det till mina föräldrar, men även till J om det....

Dock så fungerar det bättre ihop med J, men kan även vara för att han vet och kan mer Carro efter 2011. Medans mina föräldrar vet och kan mer om Carro innan 2011... då man på sätt och vis kan säga att det blir liksom som "två versioner utav mig"... Annars så är det som att begära att en vuxen ska vara exakt likadan, som när man var 5år gammal... Och visst för det "spår" utav ens gamla jag ifrån barndomen (det tror jag att alla personer har), men det är såklart bara en bråkdel utav den personen, som man sedan är i en vuxen ålder....
 
Jaja, och sedan så pratade vi inte så värst mycket om det under fikat. Förutom att mamma sade i samband, som hon gick med Lexus (och mig då) på promenad, då jag skulle hem igen...
"Och så lovar du att du meddelar oss närsomhelst när du behöver hjälp med något!"
 
 
Puuuh... och när jag kom hem igen, och gick till posten, så såg jag ett brev ifrån FK också... Nämligen att det ville ha mera uppgifter... Suck... berättade detta för J om detta, och han försökte hjälpa mig över telefon... Jag höll på att bryta ihop igen...

Men men... och dagen efter (igår), så tänkte jag främst vila upp mig både psykiskt som fysiskt.
Jag var rätt klar i skallen, men var väldigt trött.
Och något som jag upplevde vid under mina föräldras fika dagen efter är att jag har ont, när som jag sväljer... Inte skönt... Och sedan igår har det kittlas till i munnen, mer eller mindre som det gör som när man börjar bli förkyld... Det känns som jag liksom har konstant någon kolsyrad dryck i käften här X)
Och även magen är lite sisådär...
Och igår så TÄNKTE jag gå ut en sväng ifrån lägenheten, men det gjorde jag inte... och ännu mindre sugen var jag på det, för att jag hörde röster i trappen... visste ju inte vilka de var... om de var grannar, eller några HSB-gubbar... ska jag behöva bli mer och mer rädd nu?! :S
Och igår efter jag tagit igen mig lite, så röjde jag upp lite här hemma, och så rotade jag även fram lite papper med... Papper, som jag tror kan vara viktiga för bostadstillägget, men det är ju inte helt säkert det... Allt med FK är ju krångligt... Ibland undrar jag på om jag är mer dum i huvudet, än vad jag faktiskt känner mig...
Och det här med att känna sig dum i huvudet, och att inte klarar utav saker, och att det blir helt enkelt... KAOS i hjärnan... Det är ju såklart DÅ man ska be om hjälp... Sådan hjälp, så som mamma sade till mig om i onsdags, att jag MÅSTE be om!...
Men ja, det är svårt... Det är svårt på det viset att mina föräldrar inte är direkt insatta i detta. Och de har försökt hjälpa mig med detta förut. Och har tom för mig att pappa ringde till FK någon utav gångerna, eller det kanske var angående om Aktivitetsersättningen det? Inte Bostadstillägget? Hummm...
Men bara med sådant, så vet ju inte ens dem riktigt vad de ens ska fråga myndigheterna. Men vet och beror väl på att J har pushar på mig så förbannat, så är han ändå mer insatt i detta ämne än alla oss tre (jag, mamma och pappa) Det som blockerar det mesta är just att vi bor flera mil ifrån varandra...

Puuuh...
Mina föräldrar ville ha mig nära dem, så de kunde hjälpa mig? Nu vill J vara när mig så han kan hjälpa mig! Jag känner mig som en trasdocka, som håller på att gå i tu...
Jag/Vi kanske borde trotts allt försöka IGEN att flytta tillsammans. Vi höll på ett tag när jag "halvbodde" i Örebro, men så fick DUMMA JAG panik... Men hur jädra lätt är det att få en lägenhet tillsammans, som är lagom stor så att jag inte måste gömma mig om dagarna, för att jag behöver vara för mig själv också... få EGEN TID!
Men en flytt ihop kanske inte vore så dumt, speciellt inte med tanke på den drömmen jag vaknade ifrån i natt. Jag drömde om min "dotter"... vad betyder denna dröm för mig egentligen?
Nej, men ska inte gå in mera på det. Vet inte om jag ska skriva djupare om den heller. Har redan skrivit en "novell" till J om detta på morgonen här X) Får hoppas att han inte tycker det är allt för otrevligt, med allt jävla text framför sig... haha!

Men... ha det så gott så länge!
Så ska jag försöka begynna min dag här. Måste ut... måste köpa kattmat... måste köpa halstabletter... måste ha rödbetssoppa! Hehe...
Hej då! :)
Kommentarer:
2017-09-24 @ 12:36:58
#1: Tina

Kan inte J tänka sig att flytta närmre då? Vet ej hur hans arbets situation ser ut. Men arbete går alltid att byta.
I och med ditt behov av egentid så kan det kanske vara klokt att vara särbos ett tag. Umgås ofta, men ändå ha sitt eget tills dess att det känns absolut rätt.
Om du flyttar så blir det ytterligare krångel med Försäkringskassan, aktivitetsersättning och bostadstillägg. Vilket är viktigt att ta tag i direkt för att inte riskera att bli återbetalningsskyldig. Viktigt att tänka på.

Svar: Humm... ja och nej. Vi träffades i Örebro. Jag är ursprungligen ifrån Värmland, och även där jag bor nu också. Vi pratade väldigt mycket om för 2-3 år sedan att bo ihop i Örebro då. Men vi har pratat lite fram och tillbaka om det. Men är tyvärr JAG som ställt till det mesta. Han har alltid viljat ha mer än mig, men jag börjar komma mer på hans nivå under de senaste månaderna...
Sedan så är inte allt det med arbete och ekonomin den bästa heller. Så kan inte begära för mycket av honom om det heller, men så småningom kanske! :)

Ja, det med försäkringskassan, så är jag fullt medveten om ALLT som innebär en förändring med min situation att göra, som jobb och flytt, så ska det alltid uppdateras. Så det är något jag ANSER mig vara väldigt noga med. För jag vill inte ställa till det för mig heller. Så jag TROR jag inte behöver vara rädd för den biten, för jag skulle ändå kalla mig för en så pass ansvarsfull person till den punkten.
Caroline

2017-09-25 @ 16:56:20
#2: Tina

Jag tror absolut att du är medveten och ansvarsfull. Fått en väldigt bra bild av dig genom att läsa din blogg. Tro inget annat :)
Han verkar som en toppenfin kille som verkligen ställer upp i alla lägen.
Tänkte bara att det kunde vara ett bra alternativ till en början. Men sedan gör ni såklart som ni själva vill :)

Svar: Det hoppas jag att jag är. Det är i alla fall det jag försöker att vara! :)Ja, det gör han verkligen, nästan för mycket emellanåt.
Ja, så småningom så tror jag absolut att vi kommer att bo ihop, men när det blir... det kan jag/vi tyvärr inte säga än...
Caroline

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: