Caroline

Måndag dag, och lite utav "Danmarkshets"...

...eller "Danmarkshets"?!...

...denna text handlar mest om förhållande till MAT. Delvis på ett "ätstörningsaktigt" sätt, men samtidigt ändå inte. Det kommer även lite osammanhängande om vid slutet utav texten, som relaterar till skoltiden mellan 11-16 års åldern också...

...om man inte vill slösa bort sin tid på en annans persons tankar om mat, och även utseendefixering och allmän osäkerhet...

...så ska du klicka bort denna sida på en gång! :)

Och P.S. VARNING för en jävligt lååång text! Dessutom så kanske det är lite... RÖRIG...

 

 

Hellu igen er igen här!


Idag har är det... SNÖSTORM här... usch som fan! Men är ju inte som jag ska styra över ändå. Får bara vara glad över att jag inte är tvingad till att gå ut här ;)


Jaja, annars som jag skrev i det senaste inlägget så har jag varit väldigt trött och slö under den senaste tiden här. Och speciellt nu som jag gått u tidigare än vanligt jämtemot vad jag brukar... samtidigt som jag inte gått och lagt mig så värst mycket tidigare heller... förutom i VISSA fall...

Jaja...
Men annars så går jag runt och tänker dels på Vuxenhabiliteringen, som hoppas att mamma kan både ändra tiden, till någon gång efter vi varit till Danmark. Men även också ändra om från manlig kontakt till en kvinnlig. Då jag upplever att jag rent generellt kan öppna upp mig mera till en kvinnlig. Men ja, får se hur det blir. Går det inte att ändå, så får jag bara "gilla läget".

 

Och när det kommer till Danmarksresan till på fredag. Så känner jag en viss press. Inte så mycket utav självaste flygresan, för jag har ingen flygrädsla. Jag tycker att det är häftigt att åka flygplan jag. Dock så ser jag inte fram emot bilresan till Gardermoen. Jag ser inte fram emot hetsen som är INNAN incheckningen till planet.

Och jag ser ännu mindre fram emot... det som kommer vara den största hetsen av allt... nämligen MATEN... det är hela tiden sådan hets med att äta hela tiden! Jag är obekväm att äta med folk, och nästan värst är det med in familj, och framförallt med norska släkten. Och inte nog med det. Utan just för vi äter på så olika sätt.
Här hemma så äter jag 5-7 gånger per dag... ja, ni läste rätt! Dock så småäter jag som oftast, och det kanske är så jag äter 3 riktiga mål, och resterande är småmål eller rent av... GODIS!

Men sedan så är jag hyffsat fysisk aktiv med. Jag gillar att träna (även om det inte alls är på någon elitnivå då ;)) men ja, jag är så pass utseendefixerad, och även BRYR mig om min hälsa... (även fast jag gillar att synda choklad, kaffe och alkohol emellanåt) Men jag gillar ändå också att TA HAND OM MIG också. Men sedan en annan sak, som kanske är det värsta av allt. Och det är det att... även om jag INTE är vegan, eller lakto-ovo vegetarian. Så vill jag ändå äta så veganskt som möjligt!

Jag har brukat inflika med det ibland de gånger jag vart och ätit ihop med brorsan, att vi just äter vegetarianska rätter. Och de gånger jag äter hos mina föräldrar, eller hos mormor eller någon annan. Så tar jag så lite kött som möjligt. Och detta är irriterande för mig. Och även på den tiden då som jag var STOR köttätare, och samtidigt HATADE korv. Speciellt sådan Morr pölse, som de äter mycket utav i Norge. Så blev jag ändå tvingad till att äta det. De gånger som de serverade på det...

Medans jag kunde se (ofta vid högtillfällen) Så var både de yngre, men även de ÄLDRE kusinerna än mig. De kanske bara tog någon smörgås vd maten, samtidigt som de INTE åt upp det...

Och detta tycker jag är JÄÄÄVLIGT konstigt. Att just jag alltid fått blivit så REJÄLT uppläxad ända sedan min barndom och till vuxen ålder. Så ska man ska äta ALLT som serveras. Vet t.o.m. i skolan så förstod inte folk hur jag kunde vara så smal och grejer, när jag som oftast åt mer än de andra. Eller ja, jag var inte som de andra som tog en "Bodybuilderportion", och sedan så slängde de minst hälften utav maten. Utan jag var sådan som hellre tog en halv portion, och därefter så tog jag istället MER ifall jag ville det. Men även likande skedde vid restaurangtillfällen. Jag åt ALLT förutom det som var allt för äckligt på tallriken.

Och detta tycker jag även är jävligt komiskt det med. För det är som oftast min omgivning (familj som vänner)... så är det oftast DEM som klagar och säger att de är så förbannat hungriga hela tiden. Men ändå så är det oftast dem som slänger mest mat, och i vissa fall så verkar det även som att jag äter mer än dem...
Men det kanske är just det att jag är "för smart"... snål... matsmart... ja, jag vet inte vad jag ska kalla det... MATMILJÖVÄNLIG med kanske?...

...men i alla fall det att det är nog också (förutom att jag varit lite utav en outsider i skolan, varit ful, lat och utseendefixerad) men även "velat" vara lite "rebellisk" med maten... även om det knappt märks utav det nu då! Men jag har alltid haft ett dumt förhållande med mat. Inte så det går över styr. Förutom mellan årena 2006-2012 ungefär (då jag haft de tydligaste ätstörningssymptomen, därav 2007-2008 var som värst)

Men jag har liksom velat vara och agera mer som "alla andra". Samtidigt som jag även blev fixerad utav mitt utseende efter 11-12års åldern... skulle nästan kunna skriva en hel jävla bok om det... JÄVLIGT TRÅKIG bok dock...

Men efter att man varit rätt obrydd, inte sååå blyg, men ändå passivt barn. Så utvecklades sedan min passivitet och blyghet allteftersom under mellanstadiet. Och efter att en tjej (E) i min klass då  (mellanstadiet) tog tag om mina axlar, och sade till mig:

"Du skulle passa med att ha lite smink på dig"

"Ja, jag brukar ibland sminka mig när som jag är hemma. Men blir så stressigt att fixa till sig innan skolan" svarade/sade jag då...

Och den lilla korta sociala stunden (5-10 minutrana på morgonen), som jag pratade med en GAMMAL kompis (L) jag hade sedan lekis. Så tog jag upp lite om detta med smink och skönhet. Och jag sade det att jag aldrig hade på mig smink i skolan, men gillade att experimentera med det hemma...

"MEN... det är ju i skolan man ska vara fixad. Hemma kan man gott och väl gå i mjukiskläder bara"...

...och förlåt att detta här kom så OSAMMANHÄNGDE med MATprat, rebellisk med maten och med att agera som alla andra. Men likaväl som de flesta andra tjejer (och killar), så blir man ju mer "vuxen" sedan man börjar högstadiet. Jag var dock snäppet senare än alla andra att "fatta vinken" med hur man ska vara. Jag var den töntiga tjejen som höll mig undan. Jag var nyfiken på de andra... på avstånd. Jag ville vara som de andra, men ändå inte. Jag var rädd för dem, men ändå blev jag aldrig grovt mobbad heller. Jag har aldrig fått höra att jag är äcklig och ful så. Utan jag har bara hört likande saker som:

"Du skulle passa med att ha lite smink på dig" (det jag nämnde innan... En gång (vid samma tid) så skulle vi inför klassresa byta platser med varandra. Alla fick en massa namnlappar på bordet. Såg då bl.a. en kille som tog upp en lapp det stod... CAROLINE... jag såg honom visa lappen till kompisen bredvid, och  göra en äcklad grimas... jo tack, jag vet.. jag är ful och äcklig...

Jag var 160-165cm lång (var inte färdig lång) då och vägde runt 47kg... gick i sådana numera MORDENA säckiga jeansbyxor a la 80-90-talsbyxor och för stora polotröjor... Och ska till och förvandlas strax innan hon börjar högstadiet... nya kläder... smink... och ja... min personlighet blev annorlunda... betedde mig nästan som en fjortis, som dock inte förstod mig på ironi som alla andra verkade göra... osv... Delvis så blev en del utav "fjortis-carro" mitt nya "riktiga" jag, men tror det var mycket p.g.a. det som också gjorde mig deprimerad. Under ett konfirmatonsmöte, så sade en kille (J) högt i rummet:

"Carro, varför är du så tyst för?!"

Men ja, det roliga med det. Denna J (är inte han som jag brukar nämna här annars!)... men hursomhelst så "kände" han inte mig förrän EFTER att jag börjar i samma klass som honom under högstadiet. MEN... även vid denna tid i klassen så var det många, som kom ifrån SAMMA skola som jag gick i INNAN... (alltså mellanstadiet) Och då blev jag ju "förvandlad" till mig gamla passiva Carro, som stirrade i bordet, eller bara undvek ögonkontakt med allt och alla.

 

Men ja, jag brukar sammanfatta det som att... den personen jag är idag. Hon är en blandning av alltihopa ifrån mitt förflutna. Men självklart. Så kan jag inte säga att jag skulle vara precis likadan, som när jag var som barn... det är ju INGEN som är det!


Och... när det kommer till MATEN nu igen... så var jag som barn den personen bara åt mat, för att jag ville ha efterrättsglassen från barn till 12 års åldern (samt att jag var så uppläxad utav mina föräldrar att äta upp all min mat)  Vilket klaffar rätt så bra ihop med "händelsen" med när jag blir tillsagd av (E) att jag borde använda smink. Och även då jag såg hur äcklad den dära killen blev utav att se mitt namn på hans lapp. Så blev jag NÅGOT mera fixerad utav maten, på ett likande sätt som likande med de andra "normala" tjejerna. Dock inte på ett sådant sätt så det likande en ätstörning heller. För jag åt vad jag ville. Eller jag tror att jag åt "normalt" i alla fall. För jag åt fortfarande skräpmat, godis och sådant, men i en mera begränsad mängd. Sedan från att vara en "latis", som bara satt vid datorn, TVen eller vid skrivbordet för att teckna. Så började jag gå på hundpromenader med. Mest för jag blev tvingad utav mamma, som inte gillade att jag var så isolerad från "omvärlden". Kommer även ihåg att de kompisar jag hade på den tiden så ville ALLA ut, utom en utav dem... en utav dem som var precis som mig... mer eller mindre en isolerad nörd... underbar person för övrigt, som jag vet att jag inte har allt för mycket likheter med idag. Men som just då var nästan som en "tvilling"...

 

Sedan blev jag mer eller mindre deprimerad, under den sena högstadiet perioden. Och jag åt mindre, inte för jag var ätstörd, utan för jag var deppig. Jag som annars alltid haft hög närvaro i skolan, trotts mina kassa betyg, och allmänt inte trivts så bra i skolan... så "kollapsade" denna då runt 16 åriga Carro i skolan. Hon åt nästan aldrig frukost. Hon svimmade två gånger i skolan. Hon var låtsassjuk. Var uppe till 3.00 på natten, och ofta sov hon till 14-15.00 tiden om helgerna. Vette fan vad hon tänkte med. Hon kanske helt enkelt inte klarade utav den dära fasaden om att vara så social som hon var då. Jag gillar delar av den dära sociala Carro dock, och lite utav henne finns än idag :)

Jag hatar inte folk, jag gillar folk... som jag trivs med... det gör iför sig alla, men utav någon anledning så verkar det som att alla andra ändå har haft det så lätt att få kontakt med folk... folk som de inte ens är tighta kompisar med... hur gör dem? Vad är deras superkraft?!

Var väl lite därför... förutom det med jag blev uppmärksam på min omgivning, folk, mitt utseende, min personlighet... rent allmänt som jag ville mer matcha in med de andra... KOMBINERAT att jag kände kaos med allt annat i skolan, så som skolarbeten. Det gick inte bra för mig betygsmässigt, förutom i bild. Det gick dock BÄTTRE under sena gymnasiet. Men tror mycket utav min kollaps under sena högstadiet, och känslan av att jag inte passade in med de andra... även de gånger som jag hade relativt tighta vänner med...

Men just för att jag inte känd att jag hade kontroll över det generella i skolan. Så fanns det ju ändå NÅGOT som jag kunde ha kontroll över. Och det var ju mitt utseende... och MATEN... var väl därför som ätstörningen kom till riktigt till mig när jag var 17år gammal. Anorexian var min vän. En ondskefull vän dock. Men det var samtidigt en trygghet också...

Idag är jag i alla hall glad över att Anorexian har försvunnit ifrån mitt liv. Dock så tror jag att DELAR utav ätstörningen... kommer ALLTID att finnas kvar i mitt liv. Och detta tror jag gäller ALLA som någon gång har haft någon form av ätstörning det. För ja, jag själv idag har 99% inte alls anorexia. Dock så kommer det lite spöktankar då och då. Kanske inte dagligen, men... i princop... JO... nästan dagligen så tänker jag på maten. Dock så är jag allt för "vettig"  med att veta att jag faktiskt BEHÖVER mat. Jag vet inte om det enbart beror på mig själv det. Eller om det beror på min JOBBIGA föräldrar/familj. Eller om det var för jag en gång blev skickad till BUP, p.g.a. min då rätt grova undervikt...

Men även om jag är "frisk". Så tycker jag ändå att mat i samband med folk. Framförallt med MIN FAMILJ... är jobbig. Så ja, kanske astöntigt utav mig det, men det kanske är något det värsta som blir med denna resa här... MATEN... kombinerat som jag sade långt i början utav texten... med det att jag äter på ett annorlunda sätt, och vill ha så veganskt som möjligt. Och när det kommer till veganism... så är det bara något som jag "flikar" in med i samtal under våra familjemiddagar. Mamma är mer förstående. Pappa tycker att veganer endast är veklingar och typ "anorektiker". Brorsan dock som jag nämnde innan med... är också rätt förstående till detta. Och J pratar nästan dagligen om att jag äter en VEGASNK variant av tex "chicken" nuggets, taco, köttbullar, korv... osv... Och han säger det att han inte har något emot att testa på litegranna själv, men att han aldrig skulle vilja ge upp kött och sådant helt och hållet...

 

Jaja, men vart en massa jävla prat om mat här nu. Är väl en massa smådelar, som hade varit mer passande i texten. Och ja, jag hade egentligen tänkt skriva mer runtom självaste Danmarksresan. Men istället blev det en massa om mat, och delvis om ätströning, och även en HALVHISTORIA från mellan-högstadiet-gymnasiet perioden...

Jag förstår att jag blev väldigt utblottande i denna text. Jag förstår om jag skämt ut mig en massa. Men då är det väl lika bra jag istället tar bort detta inlägg i efterhand. Eller allt det jag skrivit och bloggen med. Men ja, jag får se hur jag gör med det. Men det känns både idiotiskt och befriande att få skriva ut sig detta. Undra om jag kommer blotta ut mig lika mycket sedan, när jag ska gå på vuxenhabiliteringen med sedan?!

 

Höhö... men nästkommande inlägg här... lovar jag att den inte ska blir allt för personligt... eller för lång för den delen heller ;)

Men... hej hej tills vidare i alla fall!

Utseendefixeringsprat...
Detta är ett ämne man kan prata i evigheter om, på gott och ont...
Jag vet inte om denna text blev något bra, eller om den ens är vettig. Jag tycker jag uttryckt mig vettigt, men jag är inte perfekt. Vilket är något jag vill även mer eller mindre med texten även framhäva att man inte behöver, eller ens ska vara perfekt! Alla har sin egen charm, alla är olika och det ska vi vara! :)
Men i alla fall...
 
 

Häromdagen... eller snarare igår så såg jag bland annat på Ida Wargs inlägg. Då hon hade fått en fråga ifrån en läsare, som ville hade komplex för sina "hip-dips". Och som då frågade om vad hon kunde göra för att "runda bort" dessa...

För det första så är det såklart tråkigt att hon mår dåligt över detta. Samtidigt så har vi (både kvinnor och män, men framförallt KVINNOR) stora komplex för sitt utseende.

Vissa påstår att det blir värre med åren. Vilket jag delvis håller åren med om, i alla fall när det kommer till MEDIANS påverkan (framförallt internet och TV). Just för att det är allt yngre och ja... BARN som använder sig utav internet och mobiler med hög teknik...

JA, jag låter som en gammal kärring här, men det är säkerligen något som påverkar folk (barn) väldigt väl... Men... hursomhelst...utseendefixering och mode har annars ALLTID funnits. Bara att googla upp och kolla på hur rent utav misshandlade kvinnornas kroppar var under 1600-talet med sina korsetter, och sjuka binnikemaskdieten osv...

 

Men men... åter till dessa "HIP-DIPS" som nyss var med i Ida Wargs inlägg här.

För det första så har vi alla olika kroppsformer. Vissa personer kan man se stora likheter med. Andra ser i princip ut som ens egna motsats. Och när det kommer till "hip-dips"... så har även jag SJÄLV har dessa. Dessutom är jag väldigt rak i kroppen. Kanske jag t.o.m. är mer bredaxlad, än vad jag är bredhöftad. Då jag fick ibland klagomål på det att jag har så "vassa" axlar. Vilket kanske även skulle kunna kategoriseras som för en "pojkaktig" kropp...

Men hursomhelst... så skrev även denna tjej det att även hon var "formad som en planka, utan några som helst former"...

Jag kanske har väldigt fel nu. Men på beskrivningen så lät det som att hon skulle ha en liknade kroppsform som mig...

MEN... vare sig hur mycket det stämmer eller ej, så har alla människor olika kroppsformer. Det vet iför sig alla, men det betyder helt enkelt att alla kan inte få en timglasfigur. Visst man kan göra det "bästa" utav det. Men ofta så är det så också att personer som har småhöfter som mig (antagligen kombinerat med HIP DIPS) också har en väldigt... och förlåt om jag låter väldigt dum här!... men sådana personer har ofta en väldigt tråkig midja... MEN istället så har de ofta väldigt snygga ben. Kolla bara på Heidi Klum! Hon är ju även känd för sina snygga "spiror", men hur ser hennes midja ut? Visst är hon snygg i överlag, för det handlar inte om det! För det vore bara skumt ifall hon inte var det. Hon jobbar... har jobbat som modell. Vilket såklart innebär rätt kost kombinerat med hård träning. ALLA vare sig kroppstyp/form blir det. Och också så blir dessa styrkor i utseendet mer framträdande, samtidigt som de ofta träna upp deras svagheter i utseendet...

Men ja, sedan till den kroppen som OFTAST brukar anses som "kvinnligast" och "sexigast" är ju de personer med päron till den "perfekta" timglasfiguren. Dessa personer kan såklart ha snygga ben, men nu pratar jag om GENRELLT här! Men de oftast den som har den "önskvärda" och snygga midjan. Och ofta inte sådana Hip dips heller, för de är som OFTAST rundade i höftpartiet. Och det är ju som oftast dessa tillrundade höfterna, som bidrar till den markerade och smala midjan.

 

Men samtidigt... jag... vi... samhället kan prata i en halv evighet om kroppstyp och form som helst. Man kan hitta en massa bilder för sisådär 6st olika kroppsformer. Till att jag sett något som anger om dessa så kallade kroppstyper som, Endomorph, Ectomorph och Mesomorph. Och även något om Vata, Pitta och Kapha.

Det med kroppsformerna har mer med ja, hur formen är i överlag hos personen.

Det med kroppstyperna verkar vara något som man mer kollar inom träningsvälden. Då man kan uträkna mer eller mindre på hur personen har lätt att bygga upp muskler eller ej. Om de har lätt att gå upp i vikt eller ej och så vidare.

Fast det med Vata, Pitta och Kapha verkar mer handla om personlighetstest, än ett "utseendetest"... även fast det står lite om kroppsbyggnad där med.


Men samtidigt så har jag även sett fler OLIKA sidor och sammanfattar på lite olika sätt. Vilket gör det svårt för en, att kunna identifiera sig med vilken "kategori" man SJÄLV hamnar i. MEN... samtidigt så tycker jag att detta är jävligt bra också! Just för det påvisar ju bara på att vi alla människor är väldigt unika. Och det påvisar även det. att.. FUCK MEDIA alltså!... Visst att man kan få ha ett dröm ideal, och man kan tycka att det är KUL att träna och bli "snyggare". Men det är så jädrans tråkigt med allt jädrans hets! Och det gäller såklart även mig med, även fast jag lugnat ned mig väldigt med åren här.

Men det är så hemskt och tråkigt när man läser och ser när så många kvinnor... och även män! (framförallt män inom träningsvärlden, som vissa säkert har Body Dysmofofobi) Men just det att man som oftast ser UTÅT, att det är så många kvinnor, unga tjejer, och även småflickor, har t.ex. anorexia eller orthorexia (vilket jag fått för mig är lite utav en "fotomodell-ätstörning") och ja, varför inte Body Dysmorfofobi där med. Jag tror i överlag att de allra flesta människor har någon grad utav just BDD (body dysmorfofobi)...


Men ja, samtidigt som detta är ett ämne man som sagt kan prata om i en "halv evighet" om. Så är just detta ämne svårt att prata om också. Folk pratar som ofta om tjocka och smala människor med. Det skulle jag också egentligen kunna prata en del om. Man jag vet samtidigt inte riktigt vad jag ska säga om det. För jag tycker att alla människor ska få tycka vad man vill. Vad man tycker snyggt och så vidare. MEN man ska absolut inte nedvärdera någon öppet om vare sig "tjocka" eller inte för den delen den spinkiga personen, som INTE KAN gå upp i vikt.

Jag tycker att alla ska få äta, träna, inte träna och leva som man vill. Är du nöjd med ditt liv och kropp... SKITBRA! Är du inte det, gör en förändring! Men inte en sådan förändring som kommer att skada dig på sikt med ätstörningar och/eller med någon annan psykisk utseendefixeringsstörning...

Och sedan det... vare sig hur tjock eller smal du är... så kan fortfarande sin kroppsform se HELT ANNOLUNDA ut jämtemot din "perfekta" kompis kroppsfigur. Din kompis kanske har en "perfekt" timglasfigur och smal midja. Men du KANSKE inte har någon midja... men ack så snygga armar och ben du har!... framhäv dem! Och är du inte bekväm med att träna, och känner bara en enorm hets till detta. Lär dig istället om VAD för kläder, som istället kan LURA dig fram en "perfekt" midja då...

 

Ja, nu känner jag själv att jag börjar prata mer än vad jag själv kan tänka här... haha!

Men samtidigt så vill jag bara få fram det... Vissa har lätt att gå upp i vikt... andra har istället svårt med detta... Vissa är väldigt långa och smala... andra är korta och "tjocka", men har istället väldigt snygg och KURIG kropp... Alla borde (inklusive mig själv) förstå att alla kroppsformer och typer är snygga... på SITT SÄTT... Alla kan inte se ut som en fotomodell... och vad TRÅKIGT om alla hade sett ut som en sådan... det hade inte funnits någon charm alls, ifall alla hade sett "perfekta" ut...

Humm ja... hade folk då istället försökt då att operera sig till en krokig näsa och så vidare ifall alla hade sett likadana ut då?!... haha?! Nej... men försök att älska er själva så gott ni bara kan, utseende som personlighet... med hip dips, eller utan dem... träna bort "defekter" så gott ni kan, eller lär er att älska era "defekter"...

Lär er att älska eran CHARM... utseende som personlighetsmässigt!

 

P.S. Jag ber om ursäkt, ifall jag uttryckt mig på ett klantigt. sätt..

Vad trött jag blir... eller snarare...

...vad obekväm och... RÄDD jag blir!

Jag påbörjade min morgon som vanligt här.. med en odramatisk frukost, och därefter så tänkte jag utföra en torrborstning, samt en morgondusch på det. Jag har nämligen tänkt mig, att börja morgnarna med torrborstning /lymfrening), som en del utan min morgonrutin. Och därefter dagens "borstning" så hade jag även tänkt ta en mindre promenad till coop och utnyttja deras 5% rabatt, som är för alla Coopmedlemmar under tisdagarna...


MEN i alla fall!... mitt under tiden som jag hade på mig min farfarsklänning, och skrubbade på mina ben. Så började det plinga på dörren, innan klockan ens var 9.00 på morgonen/dagen! :( Och ja! Då sprang jag först emot dörren och tittade igenom titthålet. Såg då en man i arbetarkläder. Sedan så började det rycka till i dörrhandtaget. Och då kände jag att jag bara var tvungen då att öppna dörren då, när jag ändå stod där...
Och när jag öppnat dörren med så smal springa som möjligt. Så sade och frågade den gubben då efter ifall om rörmokaren var där...
NEJ! svarade jag då...
Jaha, men han skulle vara här nu, men hejdå då...


Alltså... vad faa-aan?!
För det första... jag borde inte ens ha låst upp dörren. Bara för att testa ifall HAN hade låst upp dörren med en huvudnyckel. Då jag allt mindre har börjar lita på de där gubbarna.
Och för det andra... HUR JÄVLA MÅNGA GÅNGER TILL... ska de vara här?! De och specifikt RÖRMORKAREN var här redan för 2 veckor sedan (vilket i sig var ganska så nyss det). Och då var de ju... "KLARA" med sitt arbete!

Om jag frågar er där ute, som läser denna blogg och bor i hyresrätt. Har ni också era "hyrgubbar" hos er minst en gång varje månad ni också? Eller är det något extremfall, som jag har med "mina" gubbar här?!

Jag blir i alla fall så grymt trött på detta.

 

Och med tanke på att min pappa inte kan med SMS. Så orkar jag inte med att ringa honom jämt heller. Jag hatar t.o.m. att ringa till "trygga" personer jag. Och med mamma då... hon måste ju ha sitt med arbete och sådant. Hon har tillräckligt med att göra. Och inte ska brorsan falla in i mina "schetna" bekymmer heller...
Puuuh...
Och med tanke på pappa... (och mina föräldrar i över huvud taget). Så var det faktiskt även tänkt att jag antigen skulle komma över idag, eller dagen därefter (imorgon då alltså) på hundpromenad också.

Men ja... jag har faktiskt varit ute... EN gång idag i alla fall...  fast det var varken på Coophandling, eller hundpromenad det... utan jag slängde bara sopor och hämtade in post/reklam (inte långt ifrån lägenheten då alltså). Och då hoppades jag även på att jag skulle stötta på den dära HSB-gubben i trappen. Och att han då skulle säga förlåt till mig och att dem INTE ska något till mig mer igen... och gärna då inte inom ett halvårs tid!... Åh, jag vet! Sicket önsketänkt ;) Men fan vad underbart det hade vare det då... höhö...

 
Men för att bryta av denna klagotext här. Så har jag i alla fall skrivit om detta till J över skypen. Och därefter ett mail till min mamma, som därefter hon hade läst det mailet. Skulle ta och visa upp detta för min pappa, som därefter skulle ringa upp hyresrättsföreningens kontor. Både J och mamma tyckte detta med hyresgubbarna har varit allt för mycket... och "stölligt"...

Jaja, men har i alla fall "njutit" och svettats en massa på balkongen med. Tränat lite. Äte en massa.
Bestämt en tid ihop med brorsan då vi ska handla på Maxi i Karlstad... så sent som EFTER 18.00 tiden någon gång. Jag gillar egentligen inte handla under sådana sena tider jag. Men antar att det är bättre det, än mellan 14.00-18.00 tiden. Men får hoppas på att det inte är för många som handlar just då... men ja, hyresgubbarna jobbar nog inte vid den tiden då i alla fall ;) HA-HA-HA...
Mmm... och med hundpromenaderna vet jag inte heller hur det blir med denna vecka. Vet bara att pappa kommer att ringer till HSB-kontoret... IMORGON... får se vad han ringer till mig därefter då... jag ska SVARA honom då!

Men god natt på er tills vidare i alla fall!
Och hoppas ni haft en skön och ROGIVDANDE dag idag ;)