Caroline

Så mycket på en och samma gång

Puuuh... Ja, sicket "trevligt" sätt att påbörja ett inlägg på det ;)

Nej, men annars så har jag haft rätt så slappa dagar här. Samt att jag har städat med både damsugning samt rensat i garderoberna, som jag tidigare har tjatat om här. Så är skönt att jag har fått det gjort nu! Blev bl.a. diverse klädesplagg, som fick bli sönderklippna till engångstrasor med. Då får jag ta och shoppa lite kläder snart då ;)

 

 

Men annars så IGÅR så tog jag mig bl.a. en förkortad promenad p.g.a. det ostadiga vädret. Var ju liksom någorlunda blå himmel, men också en hel del moln på det. Samt att det har kom ned regn emellanåt också, som varat i knappt 2 minuter. Och ja... så har det liksom varvat runt lite så då.

MEN... just för att jag FÖRKORTADE min promenadsträcka igår... så gick jag bl.a. förbi där som en av mina gamla klasskompisar* bodde under högstadiet.

 

Först så gick jag förbi en person, som jag TROR att det var min kusin. Jag har gått förbi henne tidigare med. Men tyvärr blir vi båda två stela med att inte ens säga hej till varann. Och de gångerna som jag faktiskt säger hej, är på ett sådant tyst sätt som liknar mer på en "mimning"...

...ja, jag vet det är ett FULT sätt det. Men jag blir sådan som "låser mig". Sedan så gör saken knappast bättre då vi sällan träffas privat heller. Om jag har svårt att ta kontakt och/eller säga hej till rätt så "tighta" personer, så blir jag tyvärr ännu mera "låst" och SKUM. Jag VILL INTE vara otrevlig. Men tyvärr så blir det bara så, och skäms gör jag när jag gått förbi personen och/eller är hemma sedan. "bättre kan jag!" tänker jag hela tiden, men ändå blir det sådär :(

Jag kan inte säga riktigt VARFÖR som det blir så.

 

Fick även höra det ifrån de som jag umgicks med under gymnasiet också. Att de hade sagt till mig det att en annan person i klassen hade sagt HEJ till mig (i korridoren eller i stan eller något?). Och i dessa fall så BRUKAR jag faktiskt säga "Hej" tillbaka. Bara det att mina "hej" är väldigt låga-tysta. Jag är t.ex. inte sådan som ropar högt ifrån ett långt avstånd. Om jag ser någon jag känner, och ännu mindre om det är någon som jag inte är så tight med. Precis så som jag nämnde med tillfället, då jag gick förbi min kusin här. Utan jag blir istället mest generad och "flackig" med blicken då. Ja, jag skäms som fan över det!

 

Men hursomhelst!... så gick jag även förbi en annan person som jag började ännu mera flacka runt med blicken. Just för jag gick förbi två mammor med en massa barn vid sig. Jag vill inte vara för nära dem och inte heller vara till besvär för dem. Men sedan så tycker jag mig se en BEKANT person* Jag tycker jag känner igen hennes gångstil och hår, men ser aldrig ansiktet för jag inte stirrar henne i ögonen. Och när jag nästan precis gått förbi henne så tycker att jag hör ett... "Häää". Vilket jag så såklart antar att det var ett halvt HEJ då ;) Men i alla fall... sedan jag gått 4-5 meter ifrån denna "bekanta" person. Så tänker jag "Var det där L?" "Hon gick säkert ifrån sina föräldrar" "Hennes föräldrar bor ju inte alls långt här ifrån" "Fan vad dum jag är!" vänder mig om... hon är borta... men inte tänker jag springa efter henne och ropa på henne...

Och resten utav promenaden så kände jag mig mer eller mindre dum under hela den promenaden ändå hem till mig igen. Så dum att jag gick fram och tillbaka till den resterande fruktvinet, som jag annars inte har rört på sedan som J var här. Men väntade åtminstone på att J skulle logga in på skypen i alla fall. Jag ville säga grattis till honom. Jag hade sänt sms medans han jobbade, men ville ändå skriva igen. MEN så... fick jag även 2st sms också! Ena SMSet var ifrån kusin R (inte hon jag mötte på promenaden. Utan min norska kusin, som jag bl.a. träffade i Danmark sist) Och hon skrev då "Hei :) Hvordan går det? Ville bara fortelle at N skal bli  storesöster i januar :)" Och det andra SMSet var ifrån L!!! "Hej Carro! Hur är det med dig? Tyckte jag gick förbi dig, men var osäker om det var du :) / L"

 

Puuuh! Kul för R att hon ska få ett till barn. Kul för N att bli storasyster. Kul för familjen och släkten. Men det kändes även lite som en "psykisk käftsmäll" också. Jag vet, jag är DUM! Och kul att L såg mig. Och kul OCKSÅ att hon skrev om att vi skulle ta träffa varandra över en fika. Men kändes som det vart liksom allt möjligt på en och samma gång här. Barn, gammal väns sällskap, J fyllde år samma dag... och sedan så kommer det en massa norrmän till helgen. Och ja, imorgon så ska jag även till Vuxenhabiliteringen också! PUUUH... Varför sker allt på en och samma gång för? Ska jag få reda på att jag också är gravid nu eller något? HAHA... fan!

Men jag blev tyvärr lite panikslagen här. Tog resterande fruktvinet med lite sprite. Och sedan så skrev jag först till R. Och därefter till L. Jag mådde nästan illa, men ansåg sedan att L fick tycka vad hon ville om det jag skrev. Jag skrev bl.a. det att jag var lite flackig i blicken. Att jag också tyckte kände igen henne. Att jag hörde ett "Häää" ifrån henne. Och att jag också bad om ursäkt om att jag var så otrevlig. Eller otrevlig var jag ju inte med vilje. Utan jag blev mest obekväm över hela den dära situationen jag. Men hon sade att det inte var någon fara, och var strax efter det då som vi gjorde upp att vi ÄVEN ska träffas under lördagen också! :) Blir rätt tidigt och kanske t.o.m. hetsigt med tanke på att jag/vi/familjen ska ha norrmäns besök också. Men vi gjorde upp tiden 10.30... så borde lösa sig :)

 

Nå ja, får se hur det blir med allt då.

Och ja, jag vill även KÖPA något till J med, men vet inte helt vad för något. Men har några saker att välja emellan, men tror det får bli 2 presenter i alla fall... en mindre och en större typ... Jaja, men ska försöka komma ned i varv nu efter alla "smällar"... hehe...

 

Men hoppas ni andra haft det bra under tiden, och kommer ha det fortsatt fint framöver här med! För det ska i alla fall jag försöka med det...

Men hej på er tills vidare i alla fall! :)

Helguppdatering och liiite personligt...

Hellu på er!

Hur er det med er? Med mig är det bra!


Jag har haft en väldigt bra helg. Bland annat just för att J var här. Men även för vi varit en del utanför lägenheten.

Ena dagen så var hos mina föräldrar på familjemiddag (Lördag). Men tyckte att det var lite obekväm situation då jag tyckte att det var "kul" när J skulle göra flamberade päron. Och då kom mamma emellanåt i köket, samt att mormor satt liksom hela tiden vid matbordet. Även om jag förstår att mormor vill vara bekväm och säkert intresserad utav vem och hur J är. Så... NEJ... låt honom vara ifred när han lagar mat och/eller bakar. För jag själv kan bete mig som ett PMS fall, när jag har "ögonen i nacken" på mig... det är sjukt obekvämt det.

Jag kan själver gilla att baka och laga mat för att göra något... med sedan så får jag... TUPPJUCK om någon är i samma rum som mig, och kanske t.o.m. kommenterar det jag gör... även om de menar väl...

Jaja, men förutom den OBEKVÄMA situationen. Så var det rätt så bra... för jag blev även lite irriterad på mamma med. Som hade med alkoholen att göra. För det var "såklart" att det skulle vara alkohol vid matbordet, fikat och kortspelet. Men skulle hela tiden vara kommentarer... men.. VEM var värst? ;)

 

Jaja, och IGÅR (måndag) så tyckte jag att det däremot var en väldigt bra dag jag. Förutom att det var kallt och blåsigt... så åt vi räkmacka vid frykencafèt, som J NÄSTAN tjatat på. Samt att var THOMAS DE LEVA alldeles vi cafét där också. Visserligen ascoolt att se en kändis. Men mådde nästan lite illa för hans skull... och varför i lilla kil?! Men ja... var ändå coolt att se en kändis :)

Men jag tyckte det var desto roligare att få se en del av Nilsby jag. Där som jag bodde och levde mina ca 1-15år gamla jag. Ett rätt så fint ställe, men det finns samtidigt inte ett skit där förutom en massa ladugårdsdjur som kor, hästar och får... och en BADPLATS... Hagudden.

Men ja, vill man bo där som MÅSTE man ha bil och körkort! Så inte alls poppis att rösta miljöpartiet där. För tar ca 15-20 minuter med bil om man ens ska komma till en MATAFFÄR där. Vilket är då är Kil... där jag bor nu. Så ja, har man körkort och grejer så kanske Nilsby är rätt "nice", om man inte vill se en massa människor hela tiden. Men för mig som inte har körkort och sådant. Så är jag i alla fall NU väldigt glad för att jag bara kan gå promenadsträckor till affärn...

...och detta var något och J började diskutera litegranna om med... ifall vi ska... och BO IHOP... och då bor vi gärna i just... KIL... just för du har matbutiker... snart kommer det byggas café och sådant i centrum med. Så ja, det finns i princip ALLT då här. Och ja, vill man shoppa... ja, men då drar man in till Karlstadscentrum då, inte mer illa med det. Men just att shoppa kläder gör man ju inte hela tiden. Och sedan...

...även om jag FÖRSÖKTE köpa en likadan (fast mansversion) på nätet till J nyss här. Då jag handlade ifrån EMP Webb-shop ganska så nyss här... så vill han ändå prova i fysisk butik han. Håller jag inte helt med om. För jag gillar ju inte att trängas bland allt folk jag och sådant... jaja... kanske köper den jackan än då snart, just för han gillade den jackan jag hade... jaja! Men skitsamma med det nu! ;)

 

 

Men ja, som sagt...

Helgen var i överlag bra.

Fredag så slappade vi bara hos mig.

Dagen därefter så var vi en sväng på familjemiddag hos mina föräldrar.

Och dagen därefter så var vi där en stund igen, men då bara som hundvakt åt Lexus. Och dagen därefter... IGÅR, så var vi till frykencafét och åt räkmacka och såg på Thomas De Leva i typ 10-15 minuter. Och därefter drog en sväng till "mina barndomsår" till Nilsby en sväng. Och därefter så njöt och bara slappade vi här... just för att J åkte hem till sig igen här idag.

 


Men ja, om man läst lite "emellan raderna" här i texten. Så är jag och J mer på G ihop igen. Mamma vet ju själver det efter vi var till Vuxenhabiliteringen med det tillsammans sist att jag kallade J, han från Örebro för min... pojkvän. Jag gillar det... samtidigt som det skrämmer mig. Jag har liksom varit lite ostabil jag. Samt att jag ser ned så på mig själv. Och ja, det kom även upp vid ämnet vid matbordet i lördags det om... BARN... men jag tvivlar på om jag kan bli någon bra mamma jag... jag är på sätt och vis glad för jag fick missfall för 4-5 år sedan... speciellt när man ser ÄCKLIG denna värld är som vi lever i...

...FOLK pratar om att ge mera kärlek... mmm nja... på sätt och vis så kanske det "stämmer", för jag tycker att man ska ge ALLA människor en chans! 

Men... världen blir inte bra på enbart "kärlek". Jag tror mer på strängare regler och straff!... för just nu så är hela samhället en lekstuga. En lekstuga, som jag som "mamma" skulle bara gå runt och vara asrädd ifall min dotter eller som blir med om något hemskt!... Nej, jag hade inte varit en bra mamma även om MIN mamma och även J påstår det. Om jag är rädd... så hur mycket mer räddare hade jag då inte varit ifall JAG är en mamma??

 

Men... ska ta och avsluta denna text här nu. Kanske blev ett att för "melodramatiskt" här nu... speciellt nu på slutet här.

Men ja, hoppas att ni haft en asskön helg här nu. För det har jag. Och tycker att det är halvkul nu som Novakatten ligget tätt intill mig nu, som J drog... haha!

Annars så är det diffust inplanerat jag själv... inte med J ska dra till mamma och pappa igen här... det är trotts allt SVERGES nationaldag...

...även om det inte blir något speciellt för idag här så... SKÄMS INTE FÖR ATT VARA SVENKSK! Sverige är inte bäst, men verkligen inte sämst!... PUNKT


Ha en fin nationaldag idag, vare sig ni firar den eller ej! :)

Måndag dag, och lite utav "Danmarkshets"...

...eller "Danmarkshets"?!...

...denna text handlar mest om förhållande till MAT. Delvis på ett "ätstörningsaktigt" sätt, men samtidigt ändå inte. Det kommer även lite osammanhängande om vid slutet utav texten, som relaterar till skoltiden mellan 11-16 års åldern också...

...om man inte vill slösa bort sin tid på en annans persons tankar om mat, och även utseendefixering och allmän osäkerhet...

...så ska du klicka bort denna sida på en gång! :)

Och P.S. VARNING för en jävligt lååång text! Dessutom så kanske det är lite... RÖRIG...

 

 

Hellu igen er igen här!


Idag har är det... SNÖSTORM här... usch som fan! Men är ju inte som jag ska styra över ändå. Får bara vara glad över att jag inte är tvingad till att gå ut här ;)


Jaja, annars som jag skrev i det senaste inlägget så har jag varit väldigt trött och slö under den senaste tiden här. Och speciellt nu som jag gått u tidigare än vanligt jämtemot vad jag brukar... samtidigt som jag inte gått och lagt mig så värst mycket tidigare heller... förutom i VISSA fall...

Jaja...
Men annars så går jag runt och tänker dels på Vuxenhabiliteringen, som hoppas att mamma kan både ändra tiden, till någon gång efter vi varit till Danmark. Men även också ändra om från manlig kontakt till en kvinnlig. Då jag upplever att jag rent generellt kan öppna upp mig mera till en kvinnlig. Men ja, får se hur det blir. Går det inte att ändå, så får jag bara "gilla läget".

 

Och när det kommer till Danmarksresan till på fredag. Så känner jag en viss press. Inte så mycket utav självaste flygresan, för jag har ingen flygrädsla. Jag tycker att det är häftigt att åka flygplan jag. Dock så ser jag inte fram emot bilresan till Gardermoen. Jag ser inte fram emot hetsen som är INNAN incheckningen till planet.

Och jag ser ännu mindre fram emot... det som kommer vara den största hetsen av allt... nämligen MATEN... det är hela tiden sådan hets med att äta hela tiden! Jag är obekväm att äta med folk, och nästan värst är det med in familj, och framförallt med norska släkten. Och inte nog med det. Utan just för vi äter på så olika sätt.
Här hemma så äter jag 5-7 gånger per dag... ja, ni läste rätt! Dock så småäter jag som oftast, och det kanske är så jag äter 3 riktiga mål, och resterande är småmål eller rent av... GODIS!

Men sedan så är jag hyffsat fysisk aktiv med. Jag gillar att träna (även om det inte alls är på någon elitnivå då ;)) men ja, jag är så pass utseendefixerad, och även BRYR mig om min hälsa... (även fast jag gillar att synda choklad, kaffe och alkohol emellanåt) Men jag gillar ändå också att TA HAND OM MIG också. Men sedan en annan sak, som kanske är det värsta av allt. Och det är det att... även om jag INTE är vegan, eller lakto-ovo vegetarian. Så vill jag ändå äta så veganskt som möjligt!

Jag har brukat inflika med det ibland de gånger jag vart och ätit ihop med brorsan, att vi just äter vegetarianska rätter. Och de gånger jag äter hos mina föräldrar, eller hos mormor eller någon annan. Så tar jag så lite kött som möjligt. Och detta är irriterande för mig. Och även på den tiden då som jag var STOR köttätare, och samtidigt HATADE korv. Speciellt sådan Morr pölse, som de äter mycket utav i Norge. Så blev jag ändå tvingad till att äta det. De gånger som de serverade på det...

Medans jag kunde se (ofta vid högtillfällen) Så var både de yngre, men även de ÄLDRE kusinerna än mig. De kanske bara tog någon smörgås vd maten, samtidigt som de INTE åt upp det...

Och detta tycker jag är JÄÄÄVLIGT konstigt. Att just jag alltid fått blivit så REJÄLT uppläxad ända sedan min barndom och till vuxen ålder. Så ska man ska äta ALLT som serveras. Vet t.o.m. i skolan så förstod inte folk hur jag kunde vara så smal och grejer, när jag som oftast åt mer än de andra. Eller ja, jag var inte som de andra som tog en "Bodybuilderportion", och sedan så slängde de minst hälften utav maten. Utan jag var sådan som hellre tog en halv portion, och därefter så tog jag istället MER ifall jag ville det. Men även likande skedde vid restaurangtillfällen. Jag åt ALLT förutom det som var allt för äckligt på tallriken.

Och detta tycker jag även är jävligt komiskt det med. För det är som oftast min omgivning (familj som vänner)... så är det oftast DEM som klagar och säger att de är så förbannat hungriga hela tiden. Men ändå så är det oftast dem som slänger mest mat, och i vissa fall så verkar det även som att jag äter mer än dem...
Men det kanske är just det att jag är "för smart"... snål... matsmart... ja, jag vet inte vad jag ska kalla det... MATMILJÖVÄNLIG med kanske?...

...men i alla fall det att det är nog också (förutom att jag varit lite utav en outsider i skolan, varit ful, lat och utseendefixerad) men även "velat" vara lite "rebellisk" med maten... även om det knappt märks utav det nu då! Men jag har alltid haft ett dumt förhållande med mat. Inte så det går över styr. Förutom mellan årena 2006-2012 ungefär (då jag haft de tydligaste ätstörningssymptomen, därav 2007-2008 var som värst)

Men jag har liksom velat vara och agera mer som "alla andra". Samtidigt som jag även blev fixerad utav mitt utseende efter 11-12års åldern... skulle nästan kunna skriva en hel jävla bok om det... JÄVLIGT TRÅKIG bok dock...

Men efter att man varit rätt obrydd, inte sååå blyg, men ändå passivt barn. Så utvecklades sedan min passivitet och blyghet allteftersom under mellanstadiet. Och efter att en tjej (E) i min klass då  (mellanstadiet) tog tag om mina axlar, och sade till mig:

"Du skulle passa med att ha lite smink på dig"

"Ja, jag brukar ibland sminka mig när som jag är hemma. Men blir så stressigt att fixa till sig innan skolan" svarade/sade jag då...

Och den lilla korta sociala stunden (5-10 minutrana på morgonen), som jag pratade med en GAMMAL kompis (L) jag hade sedan lekis. Så tog jag upp lite om detta med smink och skönhet. Och jag sade det att jag aldrig hade på mig smink i skolan, men gillade att experimentera med det hemma...

"MEN... det är ju i skolan man ska vara fixad. Hemma kan man gott och väl gå i mjukiskläder bara"...

...och förlåt att detta här kom så OSAMMANHÄNGDE med MATprat, rebellisk med maten och med att agera som alla andra. Men likaväl som de flesta andra tjejer (och killar), så blir man ju mer "vuxen" sedan man börjar högstadiet. Jag var dock snäppet senare än alla andra att "fatta vinken" med hur man ska vara. Jag var den töntiga tjejen som höll mig undan. Jag var nyfiken på de andra... på avstånd. Jag ville vara som de andra, men ändå inte. Jag var rädd för dem, men ändå blev jag aldrig grovt mobbad heller. Jag har aldrig fått höra att jag är äcklig och ful så. Utan jag har bara hört likande saker som:

"Du skulle passa med att ha lite smink på dig" (det jag nämnde innan... En gång (vid samma tid) så skulle vi inför klassresa byta platser med varandra. Alla fick en massa namnlappar på bordet. Såg då bl.a. en kille som tog upp en lapp det stod... CAROLINE... jag såg honom visa lappen till kompisen bredvid, och  göra en äcklad grimas... jo tack, jag vet.. jag är ful och äcklig...

Jag var 160-165cm lång (var inte färdig lång) då och vägde runt 47kg... gick i sådana numera MORDENA säckiga jeansbyxor a la 80-90-talsbyxor och för stora polotröjor... Och ska till och förvandlas strax innan hon börjar högstadiet... nya kläder... smink... och ja... min personlighet blev annorlunda... betedde mig nästan som en fjortis, som dock inte förstod mig på ironi som alla andra verkade göra... osv... Delvis så blev en del utav "fjortis-carro" mitt nya "riktiga" jag, men tror det var mycket p.g.a. det som också gjorde mig deprimerad. Under ett konfirmatonsmöte, så sade en kille (J) högt i rummet:

"Carro, varför är du så tyst för?!"

Men ja, det roliga med det. Denna J (är inte han som jag brukar nämna här annars!)... men hursomhelst så "kände" han inte mig förrän EFTER att jag börjar i samma klass som honom under högstadiet. MEN... även vid denna tid i klassen så var det många, som kom ifrån SAMMA skola som jag gick i INNAN... (alltså mellanstadiet) Och då blev jag ju "förvandlad" till mig gamla passiva Carro, som stirrade i bordet, eller bara undvek ögonkontakt med allt och alla.

 

Men ja, jag brukar sammanfatta det som att... den personen jag är idag. Hon är en blandning av alltihopa ifrån mitt förflutna. Men självklart. Så kan jag inte säga att jag skulle vara precis likadan, som när jag var som barn... det är ju INGEN som är det!


Och... när det kommer till MATEN nu igen... så var jag som barn den personen bara åt mat, för att jag ville ha efterrättsglassen från barn till 12 års åldern (samt att jag var så uppläxad utav mina föräldrar att äta upp all min mat)  Vilket klaffar rätt så bra ihop med "händelsen" med när jag blir tillsagd av (E) att jag borde använda smink. Och även då jag såg hur äcklad den dära killen blev utav att se mitt namn på hans lapp. Så blev jag NÅGOT mera fixerad utav maten, på ett likande sätt som likande med de andra "normala" tjejerna. Dock inte på ett sådant sätt så det likande en ätstörning heller. För jag åt vad jag ville. Eller jag tror att jag åt "normalt" i alla fall. För jag åt fortfarande skräpmat, godis och sådant, men i en mera begränsad mängd. Sedan från att vara en "latis", som bara satt vid datorn, TVen eller vid skrivbordet för att teckna. Så började jag gå på hundpromenader med. Mest för jag blev tvingad utav mamma, som inte gillade att jag var så isolerad från "omvärlden". Kommer även ihåg att de kompisar jag hade på den tiden så ville ALLA ut, utom en utav dem... en utav dem som var precis som mig... mer eller mindre en isolerad nörd... underbar person för övrigt, som jag vet att jag inte har allt för mycket likheter med idag. Men som just då var nästan som en "tvilling"...

 

Sedan blev jag mer eller mindre deprimerad, under den sena högstadiet perioden. Och jag åt mindre, inte för jag var ätstörd, utan för jag var deppig. Jag som annars alltid haft hög närvaro i skolan, trotts mina kassa betyg, och allmänt inte trivts så bra i skolan... så "kollapsade" denna då runt 16 åriga Carro i skolan. Hon åt nästan aldrig frukost. Hon svimmade två gånger i skolan. Hon var låtsassjuk. Var uppe till 3.00 på natten, och ofta sov hon till 14-15.00 tiden om helgerna. Vette fan vad hon tänkte med. Hon kanske helt enkelt inte klarade utav den dära fasaden om att vara så social som hon var då. Jag gillar delar av den dära sociala Carro dock, och lite utav henne finns än idag :)

Jag hatar inte folk, jag gillar folk... som jag trivs med... det gör iför sig alla, men utav någon anledning så verkar det som att alla andra ändå har haft det så lätt att få kontakt med folk... folk som de inte ens är tighta kompisar med... hur gör dem? Vad är deras superkraft?!

Var väl lite därför... förutom det med jag blev uppmärksam på min omgivning, folk, mitt utseende, min personlighet... rent allmänt som jag ville mer matcha in med de andra... KOMBINERAT att jag kände kaos med allt annat i skolan, så som skolarbeten. Det gick inte bra för mig betygsmässigt, förutom i bild. Det gick dock BÄTTRE under sena gymnasiet. Men tror mycket utav min kollaps under sena högstadiet, och känslan av att jag inte passade in med de andra... även de gånger som jag hade relativt tighta vänner med...

Men just för att jag inte känd att jag hade kontroll över det generella i skolan. Så fanns det ju ändå NÅGOT som jag kunde ha kontroll över. Och det var ju mitt utseende... och MATEN... var väl därför som ätstörningen kom till riktigt till mig när jag var 17år gammal. Anorexian var min vän. En ondskefull vän dock. Men det var samtidigt en trygghet också...

Idag är jag i alla hall glad över att Anorexian har försvunnit ifrån mitt liv. Dock så tror jag att DELAR utav ätstörningen... kommer ALLTID att finnas kvar i mitt liv. Och detta tror jag gäller ALLA som någon gång har haft någon form av ätstörning det. För ja, jag själv idag har 99% inte alls anorexia. Dock så kommer det lite spöktankar då och då. Kanske inte dagligen, men... i princop... JO... nästan dagligen så tänker jag på maten. Dock så är jag allt för "vettig"  med att veta att jag faktiskt BEHÖVER mat. Jag vet inte om det enbart beror på mig själv det. Eller om det beror på min JOBBIGA föräldrar/familj. Eller om det var för jag en gång blev skickad till BUP, p.g.a. min då rätt grova undervikt...

Men även om jag är "frisk". Så tycker jag ändå att mat i samband med folk. Framförallt med MIN FAMILJ... är jobbig. Så ja, kanske astöntigt utav mig det, men det kanske är något det värsta som blir med denna resa här... MATEN... kombinerat som jag sade långt i början utav texten... med det att jag äter på ett annorlunda sätt, och vill ha så veganskt som möjligt. Och när det kommer till veganism... så är det bara något som jag "flikar" in med i samtal under våra familjemiddagar. Mamma är mer förstående. Pappa tycker att veganer endast är veklingar och typ "anorektiker". Brorsan dock som jag nämnde innan med... är också rätt förstående till detta. Och J pratar nästan dagligen om att jag äter en VEGASNK variant av tex "chicken" nuggets, taco, köttbullar, korv... osv... Och han säger det att han inte har något emot att testa på litegranna själv, men att han aldrig skulle vilja ge upp kött och sådant helt och hållet...

 

Jaja, men vart en massa jävla prat om mat här nu. Är väl en massa smådelar, som hade varit mer passande i texten. Och ja, jag hade egentligen tänkt skriva mer runtom självaste Danmarksresan. Men istället blev det en massa om mat, och delvis om ätströning, och även en HALVHISTORIA från mellan-högstadiet-gymnasiet perioden...

Jag förstår att jag blev väldigt utblottande i denna text. Jag förstår om jag skämt ut mig en massa. Men då är det väl lika bra jag istället tar bort detta inlägg i efterhand. Eller allt det jag skrivit och bloggen med. Men ja, jag får se hur jag gör med det. Men det känns både idiotiskt och befriande att få skriva ut sig detta. Undra om jag kommer blotta ut mig lika mycket sedan, när jag ska gå på vuxenhabiliteringen med sedan?!

 

Höhö... men nästkommande inlägg här... lovar jag att den inte ska blir allt för personligt... eller för lång för den delen heller ;)

Men... hej hej tills vidare i alla fall!