blackmary.blogg.se

2016-06-20
13:17:00

Ett mer personligt inlägg!

Hej, har gjort ett inlägg efter en kommentar jag fick på bloggen häromdagen. Jag vet inte om detta är ett uppskattat inlägg eller ej. Men nu lägger jag upp detta nu iaf!
 
Fråga:

Hallå. Kan inte du göra en liten presentation av dig själv? Kikat in här några gånger men får inget grepp om vem du är som person. Du verkar vara en sådan härlig person som jag själv lätt hade kunnat vara vän med. Vi verkar ha hyfsat lika liv. Därför kul att läsa vem du är. Vad du sysslar med. Arbetar du? Pluggar? Sjukskriven/arbetslös? Vad beror ditt träningsintresse av? Hälsosam livsstil/utseendefixering eller bara allmänt för att må bra? Med tanke på att du även verkar gilla att baka mycket 😊 det jag tycker verkar härligt med dig. Den stora blandningen. Ingen direkt besatthet som många träningsfreak gärna lever efter med nolltolerans. Sen har jag även förstått att du gillar att vara ensam. Jag älskar också det och kände verkligen igen mig i det inlägg där du skrev att du vill helst vara ensam 5 av 7 dagar i veckan när en "normal" gärna är ensam 2 av 7. Vore kul som sagt med någon sammanfattning av vem du är och vad du gillar

 

​Svar:

Kul att du tycker att jag verkar vara en härlig person, får se dock om detta inlägg är något intressant för dig att läsa ;)

 

Jag är en person som sedan 2008 fått diagnosen Aspergers syndrom. Utredningen utfördes inte förrän efter, när jag då som 17 åring (2007) fick en mildare ätstörning. Jag var rätt grovt underviktig på mina då 42-43kg till mina 170cm.

 

Jag anser dock att jag mådde "bra" med den låga vikten. Tom så att jag skulle säga att jag mådde tom väldigt bra!

Och jag tycker snarare att det var perioden innan som jag mådde dåligt, och var också deprimerad. Och betedde mig mer eller mindre, som en person med socialfobi. Dock när jag reflekterar så kanske "ätstörningen" handlade mest om att ha "kontroll". Och kontrollen gav mig en slags trygghet, men denna trygghet krossades, när jag en gång på idrotten nästan svimmade på ett konditionpass på skolan. Och efter ca en månad, så tvingades jag till BUP. Då som jag skrev i början, fick utredas för asperger strax efter "ätstörningen".

Asperger syndrom var något som jag halvt utredandes redan som 5 åring, men den utredningen blev aldrig fullgjord, för man ansåg att jag gjorde framsteg i det sociala och i skolan osv...

Jag kan berätta mer vidare om skolsituation, och som om min aspergers osv. Men personen som jag var under gymnasiet 16-19år gammal. Den personen skulle man kalla att det var en blandning mellan den inåtvända "aspergerlikande" personen, jag var från förskolan till mellanstadiet. Sedan fick jag en mera "fjortislikande" personlighet under högstadiet.

Jag tror det i grund och botten handlade om att finna mig själv, som de flesta andra gör i den åldern. Vem är jag? Och vem "ska" jag vara? Men det handlade även om att jag blev rädd att bli FÖR ENSAM, och kanske tom övergiven och mobbad.

Personen jag är idag, skulle jag kalla en mognare version av den som jag var som 16-19 åring.

 Jag vet inte hur mycket/lite jag vill beskriva här öppet på bloggen heller. Jag vet inte om jag kommer att uttrycka mig fel och klantigt. Vad som är relevant eller ej.

Men säger kort om att jag bott stora delen i Kil, Värmland. Jag har även runt 2 års tid bott i Örebro med ett ex, då han skulle studera där. Jag hamna så småningom på en arbetsprövning med ett mindre jobb (jag bara målade tavlor). Blev tillsammans med en annan, som då är Örebroare. Och har fortfarande mina kopplingar till Örebro än idag.

Jag har de senaste 5 åren mer eller mindre "flängt" fram och tillbaka mellan Kil och Örebro. Jag har bott liksom på två ställen på en och samma gång i ca 4 års tid (mellan min nyare kille och mina föräldras hem). Jag har efter mitt första förhållande, vare rädd att bo ihop med någon. För att jag bland annat är sådan person som mår lätt dåligt, om jag inte får vara för mig själv så ofta som jag själv vill och behöver.

Sedan har jag haft svårt att få ett jobb pga mina sociala svårigheter. Jag fungerar inte att vara i en stökig omgivning och blir "tvungen" att ha mp3, så att jag har endast kan koncentrera mig på MINA EGNA OLJUD, öronproppar blir värre!

Sämsta med min personlighet med är att jag är så "blyg, snäll och tolerant UTÅT"... jag går ofta runt och biter ihop, och vågar inte säga vad jag tycker och känner. Vilket i säg får mig att undra hur väl asperger stämmer in på mig, och tror ibland att jag mer har en form av social fobi. Aspergern passar mig betydligt mer med min barndom, då minst 90% stämmer till diagnosen. Men i alla fall!

Jag har sedan hösten 2014 gått på aktivitetsersättningen. Vilket innebär att jag inte har något jobb, men man får gärna hålla på med någon sysselsättning. Var ett prat om att jag kanske skulle börja på Örebros konsthögskola, men jag är inte alls lika engagerad och "nördig" som jag var förr. Dock kan jag fortfarande till och från ta fram ett block och börja teckna emellanåt, men måste varje gång lära om mig, för kan ta 1 år eller mera emellan som jag tecknar.

 

Den översta delen blev mest en diffus del av mitt psykiska tillstånd. Nu till lite annat om det du frågar och undrar...

 

Träningsintresset:

Mitt träningsintresse beror dels pga utseendefixering. Jag skulle rent av ljuga, om det inte berodde något på det. Det har som väl för många andra med utseendefixerings som finns i samhället, men även pga min tidigare ätstörning jag haft (som jag nämde i början av texten).

Men anser även att träning, och likaså långpromenader. Att de ger ju utlopp på energi, psykisk som fysiskt. Det får mig att må bra! Är jag arg, ledsen och sådant, så tycker jag att träning kan ge utlopp på detta. Så träning för mig är något man gör lika mycket för psyket som det fysiska.

Men varför jag ens börja träna i första taget var just pga utseendefixering. Jag kommer ihåg när jag var runt 20 år gammal (år 2010) och läste om celluliter på nätet. Det var en tid då jag drack rätt mycket alkohol, åt bara skitmat. (var liten i maten och så, men var ingen näringsrik mat) och endast spela på mitt ex tevespel haha! Någon jag verkligen inte ska ha i händer, är en spelkonsol!! Jag "sitter fast" och struntar gärna i att äta och gå på toa ;)

Så jag var väl spritfet eller vad man kallar det, smal men inte fast i kroppen. För att jag var lat och rörde knappt på mig, förutom någon promenad ibland. Men vid detta tillfälle var och blev jag allt mer intresserad av en fast och sund kropp, än att väga så lite som möjligt och ändå äta "vad jag vill". Jag slutade även dricka alkohol på 1, kanske tom 2 år, men... började dricka sedan igen sedan höhö...

Men man kan även säga att jag har bytt ut tv och- dataspel mot träning. Och på gott och ont kanske även mitt tecknarintresse. Dock tecknar jag lite ibland, men är inte alls så seriöst som när jag var yngre.Bakningsintresset:

När det kommer till bakning... så JA, jag gillar sötsaker och sådant. Och när jag "kom ur" ätstörningen, så var det faktiskt ett sätt, att lura omgivningen om att man var "frisk". Jag kunde äta 90% av en kladdkaka 5 dagar i veckan. (Jag åt då inget annat än detta, så har aldrig som tur haft ingen bulimi. Spyr jag så är det för jag MÅSTE spy, inte för jag måste pga "måste få ur mig pga kalorierna och hålla mig smal")

Nu för tiden... så har jag såklart så har jag ätstörda en del tankar, och det tror jag de flesta har i dagens sjuka samhälle. Dock så anser jag att jag har kontroll över den extrema tankarna, och har då inte heller några extrema förhållanden till mat idag som förr. Dock så händer det att man får skuldkänslor efteråt, men det tror jag bara är normalt?

Nu för tiden så njuter jag som oftast av bakningen. Och jag gillar att varva med att baka och teckna och träna... detta får mig att må... bra!
Sedan så anser jag även att man har mera BALANS i livet, om man får unna sig lite... SKIT, det vill säga socker och lite alkohol emellanåt ;)
Nu vet jag inte hur bra denna text blev. Jag tycker det känns som vissa delar blev lite väl utblottade, samtidigt som vissa delar kanske blev för diffusa? Jag kommer säkerligen ta upp lite specifika inlägg. Om skolan. Om psykisk hälsa och ohälsa. Om utseendefixering och andra ytligheter. Om värderingar, tankar och sådant. Om någon är intresserad och läsa något mer om något ovanstående lite mera, så KANSKE jag kan skriva om det. Det är ju inte allt jag vill skriva heller ;)

 

Hoppas detta var en hyffsad läsning för vissa.
Ha en bra dag!
Kommentarer:
2016-06-20 @ 16:53:37
#1: Tina

Tycker att du gav en väldigt bra förklaring av allt.
Skönt att du kommit ifrån din ätstörning.
Har du några tips på hur man ska behandla någon med ätstörning? Känner en tjej 15år som lider av anorexia men jag vet inte alls hur jag ska förhålla mig till detta. Man vill inte gärna tvinga henne att äta samtidigt som man vill visa henne vägen tillbaka på ett sätt som känns ok för henne.
Hur som helst. Du är otroligt vacker på dina bilder, intressant läsning :)

Svar: Jag tror man ALDRIG kommer ifrån en ätstörning. Och tror även att personer lätt kan få en ny ätstörning. Finns många fall då personer med fetma får anorexia, och sedan tvärtom. Ätstörning över huvud taget är ett krångligt begrepp, då man ofta har en dum förhållande till mat och sin kropp. Och främst skulle jag säga det handlar och psyket.
Jag är ingen läkare eller psykolog, och har svårt att säga vad som skulle hjälpa tjejen du känner.
För det går inte säga vare sig säga att personen måste äta mer, och absolut inte heller säga att den är fet... ibland (speciellt om det gått långt) kan det vara dumt och säga att den ser bättre och friskare, för hon lagt på sig.

Jag kan skriva något inlägg om MIN version, dock vågar jag knappt göra det heller. För jag vet inte om jag kan TRIGGA folk till dumheter. Det är svårt att veta vart gränsen går...
Men något kan jag försöka komma på! Kram
Caroline

2016-06-20 @ 21:24:01

Tycker du uttryckte dig bra och det var modigt att du skrev om dina svårigheter. Jag är själv intresserad av det psykiska och hur och vem du är i förhållande till andra. Om du vill skriva om det så klart. Glad att jag hittat din blogg! <3

Svar: Jag kommer säkerligen lägga ut lite småbitar om MIN version av tex asperger. Varje specifik diagnos visar sig olika på olika individer, då vi alla är UNIKA... vare sig man har någon diagnos eller ej. Får se om jag skriver något snart om det, eller lite senare framöver :)
Caroline

2016-06-22 @ 00:29:25
#3: Tina

Tack för ditt svar, du har nog rätt i det du säger. Fick direkt en annan syn av det hela när du säger att man nog aldrig kommer ifrån problemet. Bra tankeställare faktiskt för det är nog väldigt sant.
Vore intressant om du ville berätta din version. Känn inget tvång.


Svar: Bra tankeställare vet jag inte riktigt om det är. Vissa är det bra om man "chockerar" för att hjälpa. Men jag har väldigt svårt att säga vad bästa hjälpen skulle vara till just henne.På sätt och vis tycker jag du ska kommentera i alla fall en gång, men sedan vet jag inte hur skör hon är och så. Vet inte om det är "dumt" om du på något sätt skulle säga att du är orolig till hennes föräldrar eller något...
Jag, kommer säkert berätta min version någon gång framöver här.
Caroline

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: